Om vad jag tror det är att växa upp.

Jag stannar i alla känslor nu. Jag stannar och är i dom. Jag saknar så att det gör ont och jag stannar. Jag får panik för att jag ätit för mycket och jag stannar. Jag har framtidsångest, jag stannar, jag känner mig ensam, jag stannar. Ingenting gör jag annat än att stanna och stå ut. Jag ringer ingen vän och gråter, jag svälter mig inte och jag flyr inte.

Du står och pantar burkar

när jag kommer in på ICA. Jag tänker att denna gången ska jag inte tvinga mig på dig, jag ska inte springa efter dig och tvinga dig att prata, denna gången ska du få ta initiativet. Jag väntar vid fruktdisken, med ett halvt öga på dig och ett halvt öga på apelsinen i min hand. Du kommer närmare är två meter från mig nu, du går förbi, går direkt till kassan och sen är du borta.
Och jag tror aldrig att det ska göra så ont som det gör.

Jag ska försöka att inte gör det, för det räcker nu, men..

..jag har fortfarande ett behov av att göra dig illa. Jag antar att du verkligen verkligen sårade mig.

Det är inte så att jag inte saknar dig, det är verkligen inte så.
Jag saknar att se på vackra vackra dig, att lyssna på din röst vackraste rösten, att smeka dina armar med blicken, jag älskar dina armar, att se dig le höra dig skratta, jag saknar det.
Men du sa en gång att du gillar den du blir med mig, jag känner verkligen inte så.

Jag är förlamad av ledsamhet och sorg igen. Hur länge ska det här hålla på?

Du sa att du aldrig öppnat dig så mycket för någon så som du gjorde för mig och att du heller aldrig kämpat så mycket för någon.
Tack, jag behövde verkligen höra det.

Sakerna vi gjorde som gjorde mig till ett svin;

* Du sa en gång att du inte visste vad du kände för mig, vi tog ett uppehåll, sen kom du på att du älskade mig, jag kom tillbaka och när jag efteråt förklarade hur du sårat mig och vad jag behövde för att komma över det kunde du inte ge mig det, du kunde inte.

* Alla gånger fler jag ville ha sex med dig för att få bekräftelse.

* Den gången i den lilla staden på den jättefina semestern när du hellre ville stanna kortare än längre.

* Att du slutade tala om för mig att jag var vacker.

* Att jag försökte bli någon annan för att jag trodde det var någon annan du ville ha.

* Den där kvällen när du skulle göra något med dina vänner och jag skulle träffa mina och jag hade varit ledsen för att du så sällan ville träffa mina. Det du skulle göra blev inställt så du sa att du skulle stanna hemma istället. Jag fick gråta i en halvtimma för att få med dig sen hängde du med, sa inte ett knäpp och ville gå hem alldeles för tidigt.

* Att jag förlorade min stolthet genom att be om saker istället för att förvänta mig dom.

* Att jag storgrät i mitt lilla kök kvällen innan det tog slut och att du inte tröstade.

* Att jag längtade så intensivt efter att få åka iväg på en resa med dig och att du bara tyckte att det var jobbigt att jag tjatade istället för att se att jag ville göra det med dig för att jag älskade att vara med dig.

* Att jag inte trodde att du älskade mig.

* Att för mig blev allt om dig, allt handlade om att hitta bevis på att du visst älskade mig.

Jag är ledsen och jag är ledsen.

Träffade exet igen.

Sprang på han i matäffaren, hade ringt dagen innan för att kolla hur han hade det. Han hade inte svarat, inte ringt upp. Han sa att han inte ville, att så som jag har betett mig de senaste gångerna vi setts har gjort att han inte vill se mig eller prata med mig. Han är förbannad.
Jag tar med honom på en promenad. Vi pratar, jag förklarar varför jag varit så arg. Han har inte hört av sig en enda gång på 7 månader.
"- Men för mig.. " säger han " -för mig tog det inte slut för att jag slutade älska dig."
Och jag vet att han har sagt det förut, men jag vet att jag inte lyssnat.

Nu lyssnar jag.

Vilket jävla svin jag har varit.

Stressen äter upp mig!

Vet inte om jag kommer in på programmet som jag vill, allt (nej inte allt, det gör det verkligen inte, dom närmsta sex månaderna hänger på en dag i höst) hänger på en enda jävla dag i höst.
Men som jag sagt förr, åtminstone är det min stress att bära nu. Min psykolog säger till mig att jag blivit vuxen nu, jag håller med henne.

Men just ikväll vill jag bara att någon ska ta mig i sina armar och säga att allt blir bra och vyssja mig. Tänk att få va ett litet barn, bara för en kväll.

Så har du sårat mig.

Någonting, snälla ex, gör någonting som får mig att förstå vad jag betydde för dig, någonting.
Jag hatar dig.
Jag hoppas du hatar mig.

Men jag kan inte ringa dig igen, trots att jag hatar dig.

Säg att du försökte, säg att du gjorde allt du kunde säg att du verkligen ville.

Fast det vet jag. Du ville verkligen.

Du har sårat mig så.

Många killar ger mig långa blickar, jag bryr mig inte, vad har jag där att hämta.

Så har du sårat mig.

Exet och ilskan!

Jag är så jävla arg på dig. Jag vill slå dig så hårt.
Men du låtsas som att du inte bryr dig om vad jag gör, vad är det då för mening med att slå.

Jag skulle vilja sparka dig, hårt hårt hårt. Men jag ser framför mig hur du då skulle resa dig, borsta av kläderna, titta på mig med tom blick och sen bara gå. Du skulle inte ens sparka tillbaka.

Jag funderar på att ta bort den här bloggen nu. Jag vet inte vad den fyller för funktion längre, för mig fyller den sällan någon.

Men ni vet, jag mår bra, saker och ting har hamnat på rätt plats igen.

Jag har inget att skriva som passar in här nu.

Exet, ett år sedan.

Och jag fick tydligen inte göra någonting för mig själv inte må dåligt, jag var tvungen att må bra och det var inte roligt att ha en pistol mot huvudet och min hand på avtryckaren och min röst som säger att nu måste du fanimej må bra!

Jag orkar inte sakna att prata med dig och saknar du det än? Behöver jag känna mig dålig när jag inte gör det? Påträngande påminnelser i mitt huvud om saker vi behöver.
Jag är ingen särskilt sympatisk människa för tillfället.
Så jag gräver igenom dina saker, läser sånt jag inte får, letar fram bilder för att se något mer, det måste finnas något mer. Sånt som du döljer för mig som kan ta mig från den här tristessen, det här stadiet av meningslöshet som vi tillsammans försatt mig i.

Exet precis innan det tog slut.

Vi har varit tillsammans i tre år. Innan du kommer hem till mig, byter jag kläder och sätter upp håret som jag vet att du gillar. Sen kommer du, du skyndar dig in, du slänger dig i sängen, tar datorn, pillar dig i naveln och du ser inte, och jag vet inte vilket som är sorgligast att du inte ser eller att jag fortfarande försöker.
Jag vill tro att du gör saker för mig som jag inte ser, jag vet du säger att det är så men så mycket mer har du att bevisa än bara sagda ord som sägs för sällan.

exet och varför det tog slut.

Skrivet för ca ett år sedan.

Att inte få luta mig mot dig på det sätt som jag ville för min egen skull. Jag hatar dig inte längre, jag saknar dig, det hopp om stöd jag trodde du var men som jag aldrig kommer få från någon.
Se mig är jag sexig nu? Hur ser jag ut i dina ögon med min otränade kropp och min fula hud? Ser jag ut som du? Med dina vackra rörelser och dina glittrande ögon som jag klarar mig utan men som jag väljer att ha kvar. Jag kommer aldrig behöva dig igen så som jag har gjort.
Jag räknar inte med dig längre, jag tänker inte på dig längre och jag bryr mig inte längre, jag får inte plats i din blick, min spegel måste vara större än så.
Jag lämnar dig inte för din skull, inget har någonsin varit för din skull.

Käraste H!

Det känns som att det är dags att prata om framtiden, ett ämne vi har undvikit i väntan på det kommanden, din flytt. Den kommer nu. På söndag.
Jag är livrädd för att förlora dig.
Jag kommer ihåg allt som händer när jag är med dig, sådant jag vanligtvis brukar glömma. Jag tror att jag kommer ihåg bara för att du får mig att må så bra, så bra att jag kan lägga fokus där det vanligtvis inte brukar vara, dvs bortanför mig själv.
Du har under det senaste halvåret kommit att bli en väldigt viktig person för mig. Men jag kan inte vara ihop med dig, jag älskar det vi har nu, ömheten, närheten, humorn (!) men jag kan inte vara din flickvän. Du vet det antagligen redan.
Snälla H säg att allt blir bra, lämna mig inte.
Säg att du förstår och att du redan visste och att allt du vill är att vi ska kunna fortsätta ha kontakt.
Du har läkt mina sår så fint vackraste H. Lämna mig inte, inga mer avsked.

Den känsla som skrämmer mig allra mest är när jag känner att jag över allt annat bara vill bli älskad.

Jag behöver inte hör att du respekterar mig, det utgår jag från.

Jag vet att den här bloggen har utvecklat sig till en riktigt sorglig sådan, just nu är det det enda som jag behöver skriva, om sorgen. Men någonstans vill jag ändå att ni ska veta, veta att jag, jag klarar allt.

Smärta är det sätt på vilket vi lär oss när vi inte vill lära oss.

Och ibland tänker jag att anorexian bara handlade om att jag inte ville synas så mycket. Att jag bara ville bli så liten att man inte la märke till mig. Slippa vara en hel person med verkliga handlingar.

Uttråkad!

Jag har sååå tråkigt, vill verkligen hitta på saker men folk har fullt upp med sina liv, jag borde skaffa mig ett sådant, ett liv vill säga. Kollar på vackra vältränade människor, tänker att jag borde börja träna men har svårt att se poängen. Har svårt att veta om det är osunt eller sunt tänkande.
Tycker egentligen att jag är ganska snygg nu, fast jag gått upp i vikt. Det förvirrar mig, trodde aldrig jag skulle kunna tycka att jag var snygg med den här vikten. En dålig dag snart kommer jag komma på att jag är ful, inte snygg, det kommer alltid för eller senare eftersom jag bestämt att det är så.

Fina H

Så många gånger som du dumpat mig förtjänar du inte bättre, säger han skämtsamt.
Jag blir sårad, går och sätter mig i hans fåtölj, snurrar runt runt i den. Han kommer efter, frågar hur det är. Du sårade mig, säger jag. Förlåt säger han, det var dumt verkligen dumt sagt, förlåt, han kollar oroligt på mig. Det onda försvinner bort. Jag slappnar av. Det är lugnt säger jag. No hard feelings säger han frågande med sin vackra norska accent. Vi lägger oss, han kramar mig extra mycket.
Så himla enkelt, men för mig så himla ovanligt.

Fina Anne

http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=latestbroadcast&Id=2071&BroadcastDate=&IsBlock=

Det är inte bara dom.

Det är jag också, kanske egentligen mest jag. Jag orkar inte bli sårad mer nu så jag lämnar inget ut. Säger till H att jag tycker mer och mer om honom och blir sen tvär för det var mer sagt än vad jag egentligen kan ge. Jag orkar inte bli lämnad, orkar inte bli sviken, orkar bara inte just nu. Orkar inte bry mig när han inte säger samma tillbaka, räknar inte med folk, försöker njuta av när jag i stunden har dom. För det är allt man vet tänker jag, att just nu har jag dom här människorna här och så länge dom stannar så ska jag va tacksam men när dom väljer att gå tänker jag inte ropa dom tillbaka, inte nu.

Det är när man insett att man verkligen har möjlighet att välja livet som man inser att också döden är ett alternativ.
Jag kommer inte välja döden.

Jag gråter ofta.

Bästaste har backat från mig. Hon som varit min stora trygghet i så många år drar sig undan. Det gör ont i hela kroppen, men jag tänker aldrig mer göra om misstaget som jag gjorde med exet. Misstaget att be någon finnas där för en, man ska inte behöva be.
Faan ta henne.
Så jävla ont gör det i mig.
Allting bara försvinner från mig.
Varför?
Mina konturer är tydligare än någonsin och allt försvinner.
Ensam på riktigt.
Ingen känns självklar att ringa till längre.
H åker till hösten, allt försvinner.
Jag gråter ofta jag har aldrig varit såhär ensam.
Du den endaste enda personen som läser här, TACK. Verkligen ...tack.

Vikten och livet.

Det är när jag inser att jag har ett helt liv framför mig med den här kroppen som ångesten faktiskt lättar. När jag inser att den alltid kommer vara här hos mig, kroppen, att den alltid kommer förändras gå upp i vikt gå ner i vikt, bli äldre, kanske gravid. Det är då det blir skrattretande att jag har ångest för att jag är för mätt efter middagen. Jag kommer inte undan, lika bra att kapitulera inför den ibland vackra och ibland fula bild som står framför mig. Haha skrattar spegelbilden, du kan inte fly från mig, ha ångest du, men det kommer alltid finnas tillfällen då jag gör dig besviken.
Jag suckar då, ler tillbaka mot den hånleende spegelbilden, sen går jag vidare.

Jag antar att jag borde tacka dig för att du för varje gång vi ses gör det allt tydligare för mig precis varför vi inte ska va ihop.
Tack din jävla idiot!

Springer på och ovanpå folk.

Känner mig lite som en ångvält som drar fram.
Ska dejtfika med vännen till gamla gymnasievännen imorgon och sen, nästa vecka, åka massa mil för att träffa H. Som att dom inte har några känslor eller som att jag inte bygger upp Hs hopp utan att veta om jag kan ge honom någonting alls.
Jag gör det för att jag vill, för att jag inte orkar bry mig om någon annan och om jag sårar dom. För jag har blivit sårad nu, jag var helt fokuserad på en annan persons behov och jag fick inget för det. Jag lägger vikt i den andra vågskålen nu, för att hitta balansen.

Sprang på exet. Tänkte på hur vacker han var, sen tänkte jag på hur sur han var mot mig. Sen gick jag därifrån som ett åskmoln, helvetes jävla idiot han är sa jag till bästaste. Jag har ingen aning om vad han tänker, jag vet inte ens varför han tyckte att vi skulle göra slut, jag vet ingenting alls, han kan ta och slänga sina jävla toppbetyg i väggen för dom hjälper honom överhuvudtaget inte att hantera verkligheten, livet.

H och förvirringen.

Pratade med h igår på nätet. Han frågar om jag vill komma över på film, jag funder och funderar och funderar sedan skriver jag ja, det vill jag fast jag vill inte röra till någonting.
Det är heeelt lugnt skriver han, jag vet vad du vill så det är annorlunda nu.
Jag blir glad, tänker att vi kan va vänner nu och skriver ok och att jag kommer. Han skriver att vi dock har avtalat skedning.
Jag stannar upp ringer bästaste. Vaddå, får jag ligga med honom nu då och inte va rädd för att såra honom? Hon skrattar och säger att ja det får du antagligen.
Jag åker dit och vi ligger, fantastiskt så klart. Sen vet jag inte.

Ja, du är ju snygg i alla fall, som bästastes syster utbrast när jag förklarat situationen för henne.

Så låt mig sammanfatta lördagen för er. Vännen till gamla gymnasievännen tycker det är en sjukt bra idé att komma till samma fest som jag ska till, jag tycker inte det är en lika bra idé. Däremot så tycker jag efter några öl att det är en sjukt bra idé att hångla med honom . Efter ytterligare några öl tycker jag också att det är en bra idé att dumpa honom då också H dyker upp på samma fest och satsa stenhårt på H istället. Sedan kommer den ena idén liksom automatiskt på den andra och jag drar med H på efterfest och sen på massor av sex hemma hos honom. Sjukt mycket bra idéer den kvällen ja.
Så tillbaka till det röriga livet.

Går och handlar, köper öl och cigg.

Återigen ångesten över vikten. Och jag tänkter att vad faan ska jag göra då annat än att acceptera ångesten, låta den hållas och tänka att alla som bryr sig kan dra åt helvete, ingen bryr sig. Tänker att jag borde göra något konstruktivt.
Livet är ju så här, som jag nämnt femtio gånger i den här bloggen, allt går upp och ner och man får bara leva i kaoset och våga känna det som känns utan att skylla allt på sin svällande kropp. Det är aldrig om den, den är bara ett symtom.
Så återigen, jag mitt i kaoset, hanterar det, tar ångesten, har den, kommer resa mig upp som tusen gånger förr och sen står jag där igen. Tjockare, smalare, starkare.

Lost in translation.

Jag kollar efter dig överallt, åt alla håll. Jag vet inte vad det är jag vill dig. Jag vill se dig, prata med dig, kanske sakna dig. Ett avslut.
Alla andra ser dig, dom berättar om var. Varje gång dom säger att dom sett dig förväntar jag mig att dom ska säga att dom sett dig med någon, någon speciell. Det gör dom inte. Jag undrar hur det kommer att kännas när det händer. Kanske kommer det göra ondare än vad jag tänker mig.

En nästanvän var här. Jag sa till nästanvännen att det är lustigt, för första gången jag träffade dig upplevde jag dig som dryg, det är du verkligen inte. Nästanvännen blev ledsen och jag bad om ursäkt och bad om ursäkt och bad om ursäkt. Nu är jag ledsen. Jag är bättre än att jag ska behöva be om ursäkt så många gånger för något som inte var elakt menat alls. Liknar vännen som är största martyren. Hålla på avstånd.

Jag håller alla på avstånd.

Jag är ensam.

Det har jag alltid varit.

Det är inte bara nu, men det är först nu jag inser det. Det är vilsamt.
Det är ledsamt.

Jag ville att du skulle lösa min ensamhet. Det gjorde du. Sen gav du tillbaka den till mig med råge.
Tack. Jävligt mycket tack.

Jag vill inte längre att någon ska se mig. Det tjänar inget till. Det ger mig inget.

INGEN SKA FÅ TA MIN ENSAMHET IFRÅN MIG.


Jag har saknat dig lite idag. En gång var du vettig, vart tog du vägen? Vart tog jag vägen. Borttappade i varandra. Därför vill jag aldrig mer bli kär.

Låt mig göra allt utan att fly från det jag känner.

Igår kväll låg jag på min matta och skrek och bad till en gud jag börjar tänka kanske finns, kanske för att jag är ensam. Jag skrek och bad och sa, snälla fixa min kropp, gör så att den fungerar, jag måste få ro att hantera det jag känner. Jag kräver inte att du ska hantera mina känslor åt mig, gör bara så att min kropp fungerar så att jag får utrymmet att vara ledsen av rätt anledning. Så bad jag. Idag har min kropp funkat.

Den stora skammen.

Ett av problemen med att ha blivit av med en ätstörning är att man lätt hamnar i en cirkel av dubbel skam. Från att innan endast ha skämts när jag gick upp i vikt skäms jag numer också när jag går ner i vikt. Jag skäms över att jag gillar det och över att jag inte har blivit friskare än så här.

Jag har tappat i vikt det senaste året. Först gången sen jag bestämde mig för att bli av med ätstörningen har jag gått ner i vikt. Innan dess alltid upp. Jag har inte direkt försökt, men min kropp har funkat bättre och jag har därför haft lättare att känna om jag är mätt eller hungrig. Den senaste tiden har jag dock gått upp i vikt. Det är fortfarande en faktor säger jag till psykologen, jag hatar att det är en faktor. Idag går jag hemma och har inget att göra, som så ofta annars den senaste tiden.
Jag gör ett test, tar på mig ett par byxor jag inte haft på väldigt länge, inte sen jag igen började förlora vikt, dom faller av mig. Lättnad. Jag hatar att det är en lättnad.

laaaalalalalaaaaaaaaa

Det mest patetiska denna veckan är trots allt när jag kom på mig själv med att sjunga "vem kan segla förutan vind" högt för mig själv.
Jag kan ro utan åror, men ej skiljas från vännen min, utan att fälla tårar...
HAHAHAHA
hehe

Jag vill alltid ha min ensamhet ifred.

Jag var ute ikväll, träffade på en gammal gymnasiekompis, han hade en vän med sig, vi var trevliga, efter ett tag går jag hem, vännen till gamla vännen ringer och förklarar varför han försvann, konstaterar att jag gick hem och att han alltid har ett behov av att samla ihop folk, du behöver inte be om ursäkt säger jag. Sen skickar jag ett meddelande " det var ju fint av dig verkligen. Ha nu en trevlig kväll!" och vet inte om det låter drygt. Skiter i det. Exet har examensfest ikväll, jag skickade ett kort och grattade till examen, han har inte tackat, det gör mig apatisk, ett stort ingenting. Faan ta dig jävla ex! tänker jag utan inlevelse. Idiot, tack för att du påminner mig om varför vi inte hör ihop.

Jag vill alltid äga min ensamhet.
Tänk om H är bäst. När jag ser honom vill jag ligga. Men jag har dumpat honom två gånger, det är inte läge för en tredje.
Hold your horses säger jag högt för mig själv.
Jag är full.

Sen fick jag anorexia

ser inte tårarna som sakta letar sig ner för mina kinder
ser inte tårarna som sakta letar sig ner för mina kinder
ser inte tårarna som sakta letar sig ner för mina kinder
ser inte tårarna som sakta letar sig ner för mina kinder
ser inte tårarna som sakta letar sig ner för mina kinder
ser inte tårarna som sakta letar sig ner för mina kinder
ser inte tårarna som sakta letar sig ner för mina kinder
ser inte tårarna som sakta letar sig ner för mina kinder

Mamma och pappa ni såg aldrig tårarna.

Den där gången när du sa alla fina saker och grät, var sårbar, sen den gången efter när du var hård som sten och arg på mig för att du tyckte att jag lurades. Så rädd du är.

Packa det fint

Det är ok att du är ledsen säger psykologen, det är ju ledsamt det här som du berättar.
Jag, jag är rädd för att gå in i en depression. Det kommer du inte göra säger hon, du är för medveten men det är jobbigt för dig nu, säger hon, det får det vara. Först flydde du med hjälp av ätstörningen och sen med hjälp exet. Nu har du valt att inte fly.
Jag, jag känner mig blottad, helt utlämnad till mig själv. Så jävla rädd. Det är det här som jag har, det är den här uppväxten, de här erfarenheterna och det går inte att ändra så jag får väl vara här mitt i bland allt mitt bagage.
Packa det fint i min stora väska, slänga upp det på ryggen, resa mig och sen gå.

Mönster

Jag är på besök hos mina föräldrar.
Min pappa kommer ner i källaren där jag sitter och tittar på tv.
Han säger att mamma berättat precis det som jag bad henne att inte berätta, att jag blev ledsen sist jag var hemma. Ledsen för att trots att jag inte vart hemma på fem månader frågar han mig faktiskt ingenting, absolut ingenting. Han är totalt uppe i sin egen värld, jag är ingen , bara en lyssnare en åhörare av andras historier.
Han förklarar varför det var så den kvällen, han förklarar hur mycket han hade att tänka på och börjar som ett led i detta berätta om hans familjs bakgrund. Till en början lyssnar jag,
fascinerad,
han fortsätter berätta,
jag fortsätter lyssna men en sorg smyger sig på,
fortsätter lyssna,
en tår i ögonvrån,
han har pratat med mig i en timma nu,
fortsätter lyssna,
han rättar till bordet framför sig,
jag fortsätter lyssna,
han sätter båda fötterna i marken,
fortsätter lyssna,
han reser sig upp,
ser inte tårarna som sakta letar sig ner för mina kinder,
godnatt säger han,
ta hand om dig
och så går han
upp för trappan
från källaren.

Och jag pallar inte att sova i samma säng som jag och exet gjorde när vi var här utan tar en annan.

Jag visste inte hur man älskade.

Jag gav upp allt som var mitt för din skull. Jag visste inte hur annars man skulle göra.

Ensamheten

är annorlunda nu. När jag var med dig kunde jag alltid lägga över den på dig, skylla på dig och du satt där som en vägg och fick mig att känna mig ännu mer ensam. Ensammaste känslan i världen av att inte nå fram.
Jag försökte desperat nå dig, det är det som skrämmer mig att jag försökte så jävla mycket och att jag förväntade mig så jävla mycket. Förväntade jag mig för mycket? Kvävde jag förhållandet som en riktig kvinnoklyscha? Mycket troligt, men du och jag, vi hjälpte och stöttade inte så som jag tänker att det måste vara tänkt att man ska göra.
Det skrämmer mig också hur ensam jag känner mig nu. Skillnaden är att den känslan är min nu och bara min, ingen att skylla på, ingen att sitta ensam bredvid, ingen räddare att hoppas på.
Här är jag och MIN ensamhet.
Min min min ensamhet.

What to do?!?!

När man har massa tid och alldeles självmant skaffat sig all denna tid, denna lediga härliga tid, och sen plötsligt inser att man har alldeles för lite saker att fylla den med och strax därpå plötsligt inser att man inte alls är en av de där personerna som tycker att det är så himla skönt att va ledig så som man inbillat sig.
Vad gör man, tips tips tips dvs förutom att stalka alla ens vänner och be dom dra med en på saker som dom inte alls har tid med.

Jag och mig och mitt.

Insikter jag hittat sen förlorat och sen hittat tillbaka till.
Vi sågs igår, jag och exet råkade vara på samma ställe.
Jag går fram och hälsar och hjärtat bankar, benet skakar så mycket att jag bestämt måste sätta det i marken.
Först pratar vi hjärtligt, det känns obehagligt, som ett svek, jag tar ett steg tillbaka, sträcker på ryggen och är drygare, det känns bättre.
Innan jag går hem kommer jag fram till honom säger hejdå, han frågar om jag ska gå redan ( bandet spelar, har nyss börjat) ja, säger jag, jag tycker inte att dom är så bra, pekar på bandet.
Vaknar utan ångest. Vaknar med insikter jag förlorat och sen hittat tillbaka till.
Han var vacker, men jag saknar inte.
Han kan få vara vacker på sitt håll.
Jag och mina vänner på ett annat ställe i lokalen än hans och sina.
Jag som möter honom på väg till toaletten och nickar mot honom, båda ler.
Han var min moral, den som blev domaren över hur jag skulle vara och sådan som var rätt och sådant som var fel.
Dödsdömt.

Hoppa

Så nu är sorgen här igen, tänker att det måste vara ok, att jag inte behöver få panik. Vet vet vet att det aldrig kan bli som förut med ätstörningar och ångest. Jag får vara ledsen tänker jag, känner att det är en annan sorg, en tydlig.
H, exet, vännen som är martyren med stort M, människor som jag väljer att plocka bort från mig själv för att jag vågar lämna plats för något annat för andra människor som jag mår bra av, lämna energitjuvarna som finaste vännen säger.
Önskar jag kunde behålla H på något vänster dock, kanske i framtiden.
Hopp hopp hopp som i det finns hopp.

Avslutade med H

Att fortsätta vara med han hade varit att nöja sig.
Han grät, jag grät för att han grät och för att han inte kommer fortsätta ge mig allt det fina.
Faan vilken fin människa han är.
Jag önskar jag kände annorlunda men till slut vet jag att det gör jag inte och det kommer jag heller inte göra.
Men jag kommer sakna honom.
Faan vad jag kommer sakna honom.

Idag

H är tyvärr inte exet, H är tyvärr inte exet, H är tyvärr inte exet, H är tyvärr inte exet.

Faan ta allt och alla

för att det fortfarande gör ont i mig när jag kallar han för exet.
Faan ta min kropp som saknar honom, faan att den fortfarande saknar hans beröring precis som den gjorde när vi fortfarande var ihop. Saknade saknade saknade. Faan ta mina ögon som visar bilder på honom när jag sluter dom. Faan ta hans leende, det vackraste leendet. Faan ta hans armar dom finaste armarna. Faan ta hans ögon hans låtar hans sätt hans skratt. Men mest av allt faan ta att han inte heller då var min. Då, för en evighet sen, för tre månader sen, när vi var ihop.

Vuxen nu

När jag längtar efter att ha någon som leder mig genom stora världen, någon som säger att den alltid kommer finnas där, någon som bara älskar mig, älskar MIG och ser på mig med den där speciella blicken, det är när jag längtar efter det som jag inte ringer H.
Jag är vuxen nu, chansen att ha någon som bär mig genom livet har för alltid passerat.
Livet är precis såhär spännande, såhär skrämmande.
Jag gillar det, är redo, kom och skräm mig.

Faan faan faan!

Jag som gått hela dagen och trott att det varit inbillning det där som jag kände igår, det där att jag höll på att bli kär.
Så kommer han hit, svettig efter korplagsträning och jag blir helt nervös och skakig och säger knäppa saker och tycker att han är förbannat vacker.
Faan, det börjar kännas nu det är nu jag blir rädd.

Men så fort han lämnar dörren är alla känslor av pirr och skakighet borta och istället sörjer jag, sörjer exet som fortfarande någonstans är den vackraste.

Det finns ingen räddare!

Ingen annan kommer rädda mig från mina rädslor, ingen annan kommer få all oro i mig att försvinna, ingen kommer någonsin tillgodose alla mina behov.
I det yttersta finns bara jag.
Men jag vet inte om jag vill ha någon annan där, någon som med jämna mellanrum får mig att tro att denna kan rädda mig.
Jag vet inte om jag vill det nu.

H är inte exet, H är inte exet, H är inte exet, H är inte exet, H är inte exet, H är inte exet.

Det är nu jag blir rädd!

Idag till H;
"-H vet du vad...?" drar honom in till mig "-jag tror jag håller på att bli lite kär i dig"
Han till mig, i mitt öra;
"- Jag tror jag är lite kär i dig."

På kvällen ett meddelande från honom "Tack för en fin dag kom hit om du vill.puss"
Jag: "Åh jag vill men.....tänk om jag ska upp och jobba imorgon ååh"
Han: " Vill inte stressa dig, vi tar det imorgon"
Jag: "eller.......så kan du komma hem till mig"
Han: "Har precis krypit ner med mjukisbyxor på och segar, tar det imorgon. Puss fina"

Det är nu jag blir rädd.

Ditt jävla hjärta.

Men jag orkar inte mer, orkar inte mjuka upp saker anpassa mig runt dig, jag vill inte det, du säger att jag har blivit hård, det har jag inte, jag har bara blivit mer mig, mer som någon som säger ifrån när det är dags att säga ifrån, mer någon som inte orkar ha en martyr till vän där jag alltid får vara den som gör fel, orkar inte ha en vän som sitter på mig när vi bråkar och kräver en enda möjlig utväg. Be om ursäkt. Be om ursäkt be om ursäkt riktigt jävla ordentligt.
Men jag har ju inte gjort något fe…
Be om ursäkt, be om ursäkt, jag har ont i mitt hjärta, du sårar mitt hjärta du sårar mig.
Men jag är ingen ond person ser du inte det, efter nio år ser du inte det?
Jag vet att du inte brukar vara sån här men nu denna endaste gången har du varit det och det sårar mitt hjärta, det gör ont i mig, ont i mitt hjärta.
Men jag menade inget illa
Men jag har ont jag förstår inte hur du kan vara så kall när jag har ont i mitt hjärta. JAG HAR ONT!
Jävla dig och ditt jävla hjärta!

Ett dagsverke.

Så där, nu har man släppt lös helveteseldarna.
Bråkar med vännen som är martyren med stort M och har inte den vanliga bomullen runt orden, det här kommer gå illa.

"Så fort man sätter samman två saker börjar man berätta någonting."
Jag och H, en kärlekshistoria?

Hon sa

att jag pratat för mycket om mig själv det senaste, att hon vet att jag bryr mig och att hon inte brukar känna så (vi har känt varandra i 9 år) men nu har hon känt så och jag borde faktiskt inte prata så mycket om H och när jag sa att jag bara kunde ses mellan elva och två för att jag skulle träffa H sen bröt hon ihop på golvet och bara grät och jag bara orkar inte.
Psykologen bara;
"-Sluta göra dig själv så liten, det handlar inte om att du inte orkar, du vill inte! Är ni så nära vänner egentligen? Vad gillar du hos henne?"
Jag bara;
"- Eeeeh, ibland har hon vart bra att prata med och så, vi är ju väldigt olika och har typ inga gemensamma intressen och typ nu vet jag inte riktigt om jag tycker hon är så bra att prata med heller."
Psykologen bara;
"....."
Jag bara;
*pusslar*

Saker landar i mig

som små pusselbitar som jag under en längre tid samlat på mig men endast stundtals kunnat passa ihop. Dom passar ihop nu och jag finns som jag aldrig funnits förut.

Skönheten.

Jag är på en konsert med en man som spelar gitarr. Ibland när han flyttar på handen för att byta ackord drar han handen ut med halsen på gitarren så att det gnisslar. Varje gång det gnisslar så hugger det till i mitt hjärta och jag sluter mina ögon och ser vackra Han (exet) böjd över sin gitarr. Jag gråter för att han inte längre är min när han spelar på sin gitarr.

Sorgen har flyttat.

Den sitter inte i axlarna längre, utan i hela kroppen, tynger mig neråt, drar i mungiporna allt är tungt. Inget annat känner jag än tyngden. Ingen ångest, ingen stress, bara tyngden.
Du kanske ska va ledsen nu då säger psykologen, var ledsen säger hon.
Jag är ledsen.

Någonting...bara någonting.

Vi sågs, han skulle få kläder, jag bilder.
Jag gråter denna gången, hela tiden gråter jag.
Vi står i en park, nästan hemma.
"- Jag vill inte gå hem än, jag har mer att säga" säger jag.
"- Jag vet inte, vet inte om jag vill höra."
"- Jag är ledsen, är ledsen om jag inte kan visa dig respekt nu. Jag gjorde allt för att få det att funka mellan oss,allt, så mycket att jag höll på att försvinna och gå sönder. Så jag är ledsen om jag inte orkar respektera det du vill nu, nu när det är slut."
Jag gråter, undrar om jag sagt för mycket, ångest i varje andetag.
"- Jag vet att du fick dra det tunga lasset men jag förstår inte hur du kan tro att vi ska kunna ha en vettig konversation om det här nu".
Jag skälver till, alltid vettig, alltid rationell, vill bara att han ska visa något, något som är han på riktigt.
"- Ok så vi kan prata om ett jävla halvår när du har kommit på två jävligt genomtänkta meningar så kan du få säga dom då!!".
"- Det där var jävligt elakt!"
"- Bra!!" skriker jag, " - bra du säger någonting, tyck det, tyck att det var elakt!"
"- Det är väl ganska uppenbart att det var" säger han kallt och hårt.
Sen gråter jag, följer efter honom när han går, sen stannar jag och skakar i hela kroppen, gråter gråter gråter, han stannar också, på avstånd, och tittar.
" -Jag ska till hemköp "säger han, "- ska du med?" Jag hänger med. Följer honom runt i affären. Sen säger vi hejdå, han kramar mig, jag honom.
"-Jag vill inte att vi hörs " säger han. Jag nickar.
Kan andas igen.

Vi och våra jävla mönster

Det är så hemskt när den kommer. När sorgen kommer. När den biter sig fast i hjärtat, placerar en klump i ens hals och en förlamande känsla i hela kroppen.

Fast jag försöker föreställa mig hur det var när jag kom hem till dig och du sken upp och kom emot mig och kysste mig, innerligt kysste du mig. Hur det var när du ville umgås och prioriterade bort allt annat för mig. Hur du höll mig uppe när jag grät och hur du då frågade och frågade igen och igen varför jag gick sönder.

Men jag kan inte det, kan inte föreställa mig det, det var inte så vi gjorde. Du gjorde inte så och jag försökte jämt få dig att göra så, jämt, jag saknar dig.

Angående att överanalysera...

så gick det bra på högskoleprovet. Enligt gamla normeringsvärden i alla fall, och jag märker hur liksom hela grejen bara påverkar man självkänsla och jag sträcker på mig. Fan, jag är inte så jävla dum ändå. Så idag kläcker finastes idiot till pojkvän (han är fin) att jag kanske skrivit av fel på det jävla pappret som jag haft till att preliminärt räkna ut hur högt jag kommer få, att jag kanske egentligen lika gärna kan ha sänkt mig. Och jag bara faaaaaaan dålig hållning, hålla käft i diskussioner och sen bara stopp, jävla mig, vad faaaaan säger det om min människosyn att jag dömer mig själv så jävla hårt efter ett högskoleprov och bara faaaan jag är en sån ond människa och bara faaan vad jag anlyserar och bara faaan jag kommer aldrig bli lycklig om jag ska analysera sönder allt och bara neeeej nu gör jag det igen...idioti, jag är en idiot

Jag önskar att jag inte såg förhållanden som en mall som man var tvungen att passa in i..

för då skulle jag nog våga känna lite mer för den här H. För det är egentligen så jävla fint hur han bara står där och igen och igen säger: " Jag gillar dig". Oavsett min respons så står han där, säger vad han känner, så jävla modigt. Sån skillnad mot exet som föll ihop av en liten vindpust och vecklade in sig i resonemang som egentligen var rädslor och sen inte vågade alls, sen inte ens vågade veckla in sig. Hur jag sedan försökte följa hans konturer som blev suddigare och suddigare hur jag försökte nå fram till honom och istället suddade på mina egna konturer.
H står där, stabil och vi har roligt och vi har fantastiskt sex och jag känner mig jämlik, inte under, inte över, jämlik.
När jag satte igång diskussionen med psykologen om huruvida jag egentligen borde träffa honom och om jag egentligen känner någonting mm mm, stoppade hon mig.
" - Har ni trevligt? " frågade hon.
" - Ja, vi har trevligt."
" - Bra! Ha det då."

Såhär

http://www.youtube.com/watch?v=Vv9lhKZEfg4&feature=related

Om hon säger att vi ska sluta ses så har hon fel!

Så jag går hemma och funderar, vankar hitan och ditan. Kommer fram till det enda riktiga, måste avsluta saker med H. Jag har fortfarande känslor för exet och jag vill hålla alla dörrar öppna för honom eftersom han uppenbarligen sitter hemma och känner så förbannat mycket.
Så jag och H bestämmer träff, slänger iväg ett meddelande till finaste; " Nu ska jag gå och göra H illa". Möter honom på vägen, han pratar i telefon, ler mot mig och pratar sin vackra norska i telefonen. När han avslutat samtalet visar han upp sin telefon med mitt sms i, det som skulle gå till finaste, jag säger att det visst inte var menat till honom... Vänder mig bort, han hugger tag i mig och ger mig en puss;
" - Hur är det?" frågar han
" - sådär, det är liksom allt har varit så mycket de två senaste månaderna och jag är ett virrvarr och jag verkligen gillar att umgås med dig och samtidigt jag och exet gjorde inte slut för att det inte fanns några känslor kvar och.."
" - Det går för snabbt?" avbryter han, ja säger jag, men jag gillar att träffa dig, jag gör verkligen det och (nu när jag väl ser dig inser jag att) jag vill inte sluta men det är konstigt, det är inte vad jag hade tänkt.
Han förstår, säger att han själv varit rädd för det, vi går och tar en kaffe, han säger att han inte vill sluta träffa mig men att det är svårt att veta vad som är rätt att göra.
" - Det finns kanske en bok" säger jag.
" - Ja och den är säkert jättedålig" säger han.
" - Jag kan fråga psykologen, hon vet allt!"
" - Bra! Men om hon säger att vi ska sluta ses så har hon fel."

Finaste

Pratar med finaste vännen om hennes förhållande, de har lite problem men hon säger att hon är lugn för hon vet att vi ändå klarar det.
"-Ja, så du tror ni klarar det, det är bra" säger jag.
"-Nej nej alltså inte jag och han, utan du och jag"

Hopplösheten

Jag springer på exet, eller snarare, jag tittar efter honom, ser honom i mataffären där vi brukade handla och väntar utanför. Han är där med en vän, jag säger att jag vill prata med honom, han säger hejdå till henne. Så börjar vi promenera.
Vi är tysta, jag säger att jag hade flera saker jag tänkt säga men att jag just nu inte vet varför jag ska säga dom. Han frågar vilka de sakerna var.
"- Att jag inte vill att du ska få förstöra det fina, att jag inte vill att du ska tro att jag är oärlig, eller att det är lätt för mig"
Han säger att han ju såg det han såg ( mig och H, som möttes). Han frågar, fast han inte vet om han borde, om vi är ihop. Jag vet inte säger jag, jag vet inte och jag vill inte prata om det.
Sen går vi.
Jag säger igen att det är tusen saker jag velat prata med honom om men att det nu är tomt för jag vet inte varför jag skulle säga dom. Han säger ju att det inte spelar någon roll, han såg vad han såg och han blev sårad.
"-Men det är inte det jag menar, det handlar inte om mig och H, det jag velat prata om handlar om oss om varför allt blev fel, mig och H har jag ingenting att säga något om ( för det känns så otroligt obetydligt när jag går här med dig)."
"- Näe vi har väl egentligen redan pratat" säger han och jag tänker att jag har pratat, pratat och pratat och pratat, och att det är han som borde prata nu för jag vet inte vad han tänker vad han tycker och jag vet ingenting men jag kan inte säga det igen, inte ens det orkar jag säga igen.
"-Jag har haft några av mina bästa stunder med dig" säger han och så börjar han gråta, jag kramar honom säger att det har jag också haft, tro inte något annat, det har jag också haft säger jag.
Sen går vi.
Frågar om han vill hänga med hem och säger sedan i samma andetag att det vill han så klart inte, han säger nej det vill jag inte.
Jag följer honom hem.
Utanför hans dörr.
"- Jag har aldrig känt för någon annan så mycket som jag känt för dig" säger jag, han börjar gråta igen, jag gråter inte, han tittar på mig det gör ont i hans ögon och han vänder bort blicken, mumlar något.
"-Va?" frågar jag.
"-Det gör så ont" säger han.
"-Jag kommer alltid tycka att du är fantastisk" säger jag.
"-Du är fantastisk" säger han och gråter ännu mer, vi kramas.
Sen går han in, och jag tittar på honom när han går in.

VARFÖR GÖR DU INGENTING DIN JÄVLA IDIOT!?!?! FÖRSTÅR DU INTE ATT DU KAN FÅ MIG TILLBAKA BARA GENOM ATT PRATA MED MIG?!?!?! FÖRSTÅR DU INTE ATT ALLT JAG VILL ÄR ATT FÅ FÖRSTÅ UTAN ATT BEHÖVA BE OM DET?!?!?! VAD ÄR DET SOM ÄR SÅ SVÅRT FÖR DIG, VARFÖR GÖR DU INGENTING?

...du gör ingenting...ingenting alls.

Jag försöker kämpa emot den här nya mannen, vi kan kalla han H, men han knappar in, alla mina men plockar han bort ett efter ett.

Att bara känna, inte rationalisera

Varför kan jag inte sakna honom, jag vet att jag gör det, men känslorna får liksom aldrig komma upp till ytan. Jag hindrar dom hela tiden genom att tänka att jag vet att det inte gick, att vi inte kunde vara ihop. Men folk saknar ju dom som dör.
Varför kan jag inte sakna? Jag behöver det.
Gråten sitter i axlarna som sitter uppe vid öronen.

Fucking jävla högskoleprovet.

Allt är stress!
(han jag träffar, exet, min kropp, mitt hår, vädret, vännerna, telefonen, pluggandet, jobbet, pengarna, blommorna, musiken, familjen, psykologen, luften..luften...luften...framtiden)

Han såg oss

Mitt ex såg oss förresten.

Han ringde mig dagen efter att jag ringt och han inte svarat.

Han har två saker att säga. 1. "- Jag såg att du gick fram till den där mannen efter att vi setts sist, har du något att säga om det? " - Nej" svarar jag ( för vad fan ska jag svara, vad skulle någonting spela för någon roll om jag sa något annat än just nej).

2. "- Du har uppenbarligen gått vidare och jag vill inte att du ringer eller hör av dig till mig på något vis för det gör mig bara arg och ledsen". "- Ok" säger jag "- men det var ju inte direkt så att du har hört av dig innan heller, men det kanske i och för sig inte spelar någon roll" "- Nej det gör det inte".

"-Ha det så bra, hejdå." säger han.

"- Hejdå" säger jag.



Efter samtalet har jag flera saker jag vill säga till honom

1. Tro inte att jag inte saknar dig.

2. Tro inte att du är något annat än mitt livs största kärlek.

3. Tro inte något annat än att jag kämpat mer för dig än för någon annan.

4. Tro inte att du har rätt och komma och lägga på mig det som bara handlar om dig för jag har varit så in i helvetes jävla trogen.

Men jag kommer inte säga detta till dig för det är så jävla slut, jag har hoppats och hoppats och hoppats och försökt och försökt och försökt och inget mer orkar jag för du har förstört allt mitt hopp och jag vet att det inte var med mening men så är det, så är det, så är det.

Jag älskar dig, jag vill inte såra dig mer. Det är nog nu.

Tiden går

Så vi ligger och hånglar allt vi kan hemma hos honom, jag och han den nya.
"-Du ser glad ut" säger han.
"-Jasså?" säger jag, "-det är jag inte, jag är så jävla arg".
"- Ha ha du är rolig!"
Komisk! tänker jag, jag är komisk inte rolig. Mitt ex sa att jag var komisk när andra sa att jag var vacker, jag älskade det.
Men det var längesedan.

Fan vad ont det gör när knoppjävlarna brister.

En påminnelse.

Så jag ringer och han svarar inte och jag skriver till honom på facebook, ser att han är inloggad och han loggar ut. Samma visa, precis som han gjorde när vi var ihop, han drar sig undan. Och fast han har all rätt att göra det nu och fast jag kanske hade gjort detsamma i hans situation, stannar min gråt av lite grann, jag kommer ihåg varför jag inte orkade. Att han alltid valde att försvinna. Jag kan inte leva med det. Jag kan inte leva med det.

Jag visste väl det.

Idag, för första gången på tre veckor kom alla känslorna ikapp och jag saknar, saknar och saknar och saknar. Jag visste att de skulle komma men jag var inte beredd. Det gör ont, så jävla ont. Han svarar inte i telefonen, vill bara ringa och höra hur han har det. Han svarar inte, kanske såg han mig och min dejt.
Jag visst väl att det skulle komma. Jag saknar.

PMS

Blir arg för att antalet returning visitors skunker...riktigt arg, vill slå någon.
Ogillar människor, särskilt alla som är i närheten.
Får ett ryck att ringa 112 och jävlas bara för att inte vara så jävla duktig hela tiden.
Blir tydligen full på två glas vin.

*Trött på mitt ältande igen...but I'll be back*

*funderar dessutom över det här med min svengelska, gillart/gillartinte?... gillart=).*

Nu är jag så jävla livrädd.

Hur gör man för att inte försvinna? Jag vet inte hur man gör! Jag vet verkligen inte, jag vet inte hur jag ska kunna vara jag någonsin i en parrelation. Det är inte det att jag inte tror att jag räcker (eller jo) utan att jag glömmer av, glömmer av hur jag är jag när jag inte är jag för någon annan, sen blir jag arg, för att den andra aldrig skulle göra så för mig, utplåna sig själv.
Snälla snälla snälla, vem faan det nu är man ska be om hjälp (kanske inte läge att lägga in djävulen i den meningen ..but anyhow..), låt mig never ever ever försvinna igen.

Struktur.

För det ingår nämligen inte i min plan att tycka att någon är så vacker som jag tycker just nu.

Förbaskat...eller jag vet inte

Så jag är på väg för att träffa mannen från helgen. Mannen som för övrigt är mannen som jag spanat på sedan länge och som jag undvek för att jag så gärna ville vara nära honom. Så jag är på väg för att träffa honom, vi ska ses utanför ett bibliotek som ligger alldeles nära mig och jag går där och tittar ner i marken och tänker på hur jävla lustigt det vore om jag träffade mitt ex nu. Han bor nära mig men vi har ändå inte stött på varandra sen det tog slut. Så jag går och jag tittar ner i marken, nästan framme vid biblioteket, har sett att min dejt står där utanför och väntar och pratar i telefon, tittar ner i marken, någon kommer mot mig. Jag tittar upp, och där är exet, han ler sitt största leende och kommer och kramar mig, typ 20 meter från min dejt. Vi pratar lite och han frågar vart jag ska, till biblioteket säger jag, vi pratar lite till och sen frågar han vad jag ska läsa, och jag vet inte riktigt vad som händer här. Men jag kan inte ljuga och jag säger; "- jag ska träffa.........en person" han skrattar till på det där sättet som han alltid gjort när han blir obekväm och som jag alltid tagit som en förolämpning. Sen säger vi att vi ska ses någon gång och jag säger att han får säga till när han är redo och han säger att det ska han. Sen går jag till min dejt och kramar honom och både hoppas och inte hoppas att exet ser.
Och båda var så vackra.
Sen hånglade jag med min dejt och vi hörs nästa vecka sa vi och jag ville ta i honom hela tiden och det är lite mycket nu.

Så...

jag antar att man kan säga att jag hann först.

And by the way... så var det fantastiskt!

Trycket

över bröstet är nästan konstant. Det är förlamande samtidigt som jag verkligen inte kan slappna av. Jag vet att det är stress. Det irriterar mig för jag har en sån livslust men det här jävla trycket är påfrestande. Men jag tänker att det första steget i att släppa stressen är att acceptera den. Så ja, jag antar att det är ok att man är lite jävla stressad när det precis tagit slut med ens första riktiga kärlek. Så ok, jävla jävla stress, kom och förstör, jag ska vänta ut dig och sen komma tillbaka starkare än någonsin.
Välkommen!

And the other way around

För jag tänker också att så mycket som jag trodde handlade om mig, jag är ledsen, men det handlade faktiskt om dig.

Och jag tänker

att det aldrig handlade om att den ena var bättre än den andre, utan att det handlade om att vi tillsammans gjorde varandra sämre än vad vi egentligen var.

När det började bli dåligt.

071120
Jag vet inte hur många gånger jag nästan hört dig gå upp för trappan och komma in i min lägenhet. Jävla vakum, jävla dig som inte är jag som jag inte kan fixa.
Sluta, sluta, SLUTA stänga mig ute. Låt mig vila hos dig så som jag fick, ta bort mina tvivel så som du gjorde, ge mig i alla fall redskapen att göra det själv.
JAG är så arg på dig för att du gör så här mot mig. Jag älskar dig så jävla mycket att all kärlek nästan är borta för den rinner över så att allt rinner ut för du står och knuffar för du vill se om den håller eller så vill du bara förstöra o gud vad jag hatar dig!
Jag vill slå dig och sen vill jag motvilligt pyssla om dig för att du ska se hur vacker jag är, den som du förstör. Så ska det göra ont i dig så ska du springa mot mig och jag ska ta emot dig.
Det är inte det du gör det är sättet du väljer bort mig på, eller sättet du säger att du älskar mig på, för du brukade säga det på ett annat sätt med dina stjärneögon blickandes in i mina och vackraste leendet på läpparna som gjorde att jag aldrig kunde tvivla på det du sa.

En enda patetisk bön

Och ibland så bara stannar jag, mitt i en rörelse, andas in ett djupt andetag och saknar, lungorna fylls av dig, känslan av din beröring, din blick, vackra vackra dig som jag kunde titta leendes på i timtal. Och jag vet så väl att det inte gick nu, men jag tillåter mig själv att tänka, att kanske kanske kanske i framtiden samtidigt som jag är medveten om att jag hoppas att den känslan ska bli utbytt mot längtan efter någon annan. Så att den aldrig behöver krossas av insikten om att du gått vidare. För jag vet att du kommer vara idealet tills det kommer någon ny, för det som jag kände för dig trodde jag inte fanns i mig att känna.
Så jag har en patetisk bedjan till framtiden, låt mig hinna först.

Andas

Jag har hatat att du inte orkat se hela mig, ta in hela mig. Det är så elakt att ge allt det du till en början gav och sen sluta och lämna mig undrandes över varför jag inte längre dög. Du anar inte hur ont det har gjort, hur det har värkt i hela min kropp natt efter natt och när jag har gråtit hur du inte har orkat se. Du anar inte.
Men nu är det slut, jag har ingen värk kvar. Jag tvivlar inte längre på att du verkligen försökte eller att du älskade mig. Men den plats i hjärtat som rymde all värk är tömd och den platsen ger mig nu utrymme att andas och jag tar djupa djupa djupa andetag och sen ler jag.

Om att det känns så mycket mindre än vad jag förväntat mig

Och jag skickar ett sms; " hej, vore fint om du kunde ta bort mig som medsökande på boplats, jag kan inte registrera mig".
Och jag tänker att det borde kännas aj, men det gör det inte. Det känns bara som en praktisk detalj som behöver lösas.
Under hela förhållandet gick jag och trodde att det var jag som kände mest, som älskade mest och nu, när förhållandet är slut, står jag och dansar i min lägenhet och han, han orkar inte ses.

Paus

Jag är typ glad, lycklig, jag gillar livet och fantiserar om alla fina dagar som ska komma. Jag skuttar fram, ler åt vädret och åt människor, jag är nöjd med det jag gör på jobbet och jag städar. Jag skrattar åt ingenting alls och nynnar; "lalallaaaaalala lala lala lalalalaaa"

Sen bara, paus.
Det här kan aldrig stämma.

Sen bara äh, what the fuck; "lalalaaaa lalalallaala allallalallalalalallaaaaaalalalla lallalaa aaaalal alallaa lalalalallalalalalaaaalallalallallallalalalaaaala lalala lalala lalalalala"

*Jobbar på livsmanualen*

Det här med kärlek

Från musikministeriet:

Most people confuse love with need. What we really are sayin when were sayin I love you is I need you and there's probably stuff over here that you need. I'll trade you. On Valentines day we could give eachother cards; " my darling my dearest, I trade you verry much". But when the trade becomes unequal, our loverelationship is over.

It's like two fisches, they have a relationship because of the ocean. They can't get water from eachother but they can swim in it together. Individuals can't get love from eachother, but they can swim in it together.


Så enligt de vise männen handlar kärlek alltså inte om att få något av varandra, men om man inte får tillbaka det man ger då dör kärleken.

Jag är förvirrad, någon annan?

Ro

När jag inte gråter kan jag inte sova, just nu gråter jag inte, axlarna är spända och sitter uppe vid öronen, huvudet värker. Jag tvingar mig själv till att titta på bilder av honom för att pressa fram tårarna och några få små tårar rinner också ner för mina kinder men inte tillräckligt många, huvudvärken sitter i.
Har succesivt plockat bort honom från mig, en sak i taget, ett sms i taget. Idag tog det stopp, jag kunde inte radera det här; "Längtar så efter dig att jag håller på att gå i bitar.. att få vara nära dig, somna bredvid dig..få göra och prata om allt med dig! Du är det finaste som finns! Puss älskade "
men det var länge sen, alldeles för länge sen.

Jag har fått nog av mig

och är förbaskat trött på mitt ältande av känslor just nu alltså, men tro för all del inte att det är något som kommer bestå.

( Men eftersom jag förstår att flertalet av er ändå vill veta (hej egocentricitet!) så känner jag lättnad och därför igen; hejja mig!)

Bekräftelse

Jag funderar på varför det är så motigt för mig att avvisa någon. Att inte göra något litet litet, så som ett ögonkast, ett leende, ett trevligt sms fast än man vet att chansen att man själv skulle bli intresserad är väldigt liten. Sen funderar jag på vad det säger om mitt fd förhållande och skuldfrågan. Ni vet, den stora frågan om vems fel det egentligen var att det inte höll.

Jag vet inte

men jag har verkligen haft en fin dag, varit på bra humör och saker har känts enkla. Så kommer man hem till sitt ostädade hem och det gör ont, men inte lika. Snart snart snart ska jag städa.

Nu handlar det bara om att värka bort honom. Jag måste gråta. När jag inte gråter kan jag inte sova.
Däremellan mår jag ibland ganska bra.

Nu vet jag

att det verkligen är slut, att det inte kommer bli vi igen. Han hade inget hopp, vi har pratat och vi grät och grät och grät.
Oavsett om han hade haft hopp så vet jag inte om jag tror att det hade gått, men man kunde alltid luta sig på det när det blev som värst, att det kanske kunde gå.

Och någonstans

på vägen hem bestämmer jag mig för att inte gå vägen om gatan där du nästan bor och därmed missa chansen att se dig. Och det gör ont.

Och jag tänker att jag skulle dö av lycka om du satt utanför min port när jag kom hem och sa att du ville ha mig och jag undrar vad som skulle hända om jag satt utanför din port när du kom hem. Skulle du också dö då?

Öl

Här ligger jag hemma och är sjuk, och den här killen från mitt förra jobb skickar facebookmeddelande och frågar om jag vill dricka öl typ om två månader ( han är i alperna nu). Tror banne mig att jag ska göra det. Hejja mig.

Idag

tror jag att jag faktiskt kan klara det, att leva (och ha det bra ) utan honom. Att det kanske till och med skulle kunna vara det bästa hur ont det än skulle göra. Det känns bra och jag är stolt över mig själv. Särskilt stolt blir jag när jag tar in i beräknandet att jag idag dessutom både har feber och första mensdagen vilket för övrigt inte borde få inträffa på en och samma dag, särskilt inte efter att det nyss tagit slut med den man älskar.
Så hejja mig!

Han svarade

"ja det är det".
Vad är det tänkt att jag ska göra med den informationen. Faan.

Kanske

behöver man någon som kan bära en lite genom alla ens bekymmer och oron. Någon som släpper in en så att man kan få bära lite man med, jag har inget emot att bära. Så mycket som du trodde handlade om dig, handlade om mig, om du hade orkat se det hade du kunnat hjälpa mig. Kanske gäller också det omvända men det var så svårt att se genom all din tystnad.
Kanske var det svårt att se mig genom allt mitt prat.
Kanske feltolkade jag din tystnad som att du inte litade på och respekterade mig medans det var dig själv du inte litade på och respekterade.
Jag önskar att jag inte hade blivit så liten.
Jag försökte verkligen.
Jag är varken bättre eller sämre än så här.
Jag tror att du också verkligen försökte.
Tänk om vi inte kan bli bättre än så tillsammans.

och antagligen kommer han inte svara något på mitt meddelande, antagligen kommer jag behöva hantera det, risken finns att jag hanterar det genom att lägga ännu mer skuld på mig själv.
Återigen måste jag gripa tag i tanken, jag försökte verkligen.

Och jag skickade

återigen ett meddelande " det har är så jävla jobbigt" sen ett till "här". Jag går sönder nu hela tiden, jag saknar honom så mycket.
Snälla livsmanuel är det meningen att det ska göra så här ont? eller betyder det att man har gjort allting fel?

Kanske

kan man röra på sig fast det gör ont? Kanske är det enda sättet? Hur många gråtdagar har man efter ett treårigt förhållande? Betyder det verkligen att man ger upp för att man börjar leva? Var sjutton är den där livsmanualen jag ständigt är på jakt efter?

(kommer du ringa mig och vilja göra ett nytt försök eller inte?)

Det är svårt

i min lägenhet, den ser ut som stryk och när jag är hemma orkar jag aldrig gå ur sängen och städa. Nyss slog det mig att det kanske är dags att faktiskt resa sig och börja få ordning på
saker och ting nu men det är något med den tanken som är så oerhört skrämmande. Som att det vore det verkliga beslutet, att själva städandet avgör om det verkligen är slut och att jag genom att göra det skulle gå vidare. Det skrämmer skiten ur mig. Men jag tror jag ska göra det, för oavsett vad som händer måste jag på något vis våga nu.

Jag vill ringa dig och säga att jag tänker på dig jämt, att jag tittar efter dig hela tiden var jag än går och varje gång jag hör någon utanför min dörr tänker jag att det är du som kommer, men jag orkar inte, jag orkar inte ringa dig, jag orkar inte säga allt det, orkar inte vara den som säger allt det igen.
Faan, varför kommer inte du och säger allt det till mig, jag vet ju att du känner det, kanske borde det räcka för mig.

Och nu blir jag igen så rädd att du läser här, vill inte förstöra något som ännu inte borde vara förstört. Förstöra hoppet och din vilja att försöka. Jag vill att du ska försöka för jag tror jag skulle försöka med dig.

Min bror och min svägerska

hade gemensamt skickat ett meddelande till han, att de tyckte att det var tråkigt att det tagit slut, att de gillade honom mm, han hade svarat, att han tyckte det var tråkigt och svårt. Svårt svarade han och jag tänker att det kanske kan gå, att vi kanske kan få det bra om han tycker det är svårt nog, sen vet jag inte igen och då gråter jag. Jag vill verkligen hoppas, jag orkar inte sluta hoppas. Jag saknar honom så mycket att jag går sönder och ändå vet jag inte om det kanske ändå är så att jag borde sluta hoppas.
Jag vill så gärna ha det bra med honom, faan helvetes jävla skitvärld.
Nu kommer jag gråta igen.

Hur jävla länge ska det göra så här ont

det vill jag väldigt gärna veta, för det gör för jävla ont. Varje dag när jag vaknar ligger jag en stund och tänker, ligger blick stilla i sängen och tar in det som hänt och just då känns det faktiskt lugnt, absurt men lugnt. Sen, under dagen, stegrar smärtan, för varje sekund blir den värre och värre, spelar ingen roll vad jag gör, det gör ondare och ondare och den når sitt klimax typ nu och sen stannar jag här, på klimax, tills jag somnar. Varje dag samma jävla karusell. Så jag undrar, för jag behöver verkligen veta, hur jävla länge?

Ok

bekräftelsesökaren i mig vill verkligen verkligen se hur många som är inne på bloggen varje dag, finns det något sätt?

och jag ringde honom

och jag ringde, och han svarade och vi pratade och det var så vanligt. Och jag sa " jag vet inte varför jag ringer, ibland vill jag nog bara låtsas som att allt är som vanligt" och jag vågade inte fråga, fast jag hade det på tungan, varför det gick fel mellan oss det skulle ha gjort allt ovanligt. Jag ville bara låtsas att allt var som vanligt. Och nu gråter jag men inte samma sorgsna gråt för jag tänker att kanske kan allt bli som vanligt och samtidigt vet jag, vanligt var inte bra.

Och jag undrar om världen verkligen är så hemsk

att du kan sitta i din lägenhet som ligger 500 m från min, till höger i din soffa med ledig plats till vänster om dig och längta efter mig så att du går sönder. Medans jag ligger i min säng i min lägenhet som ligger 500 m från din, ytterst i sängen med en kudde innanför mig som jag kramar så som du alltid ville att jag skulle krama dig.
Faan i helvetes jävla skitvärld.

Och idag vet jag bättre, det var inte bara mitt fel. Det var vi, tillsammans.

Och jag är så rädd att jag bara gjorde allt fel. Att det var mitt fel att det tog slut. Jag förstår mycket av ditt handlande och att jag inte var lätt att ha att göra med, men du pratade inte med mig. Allt kan inte ha varit mitt fel, du pratade inte med mig, du stängde mig ute och jag bankade så hårt på dörren att du höll för öronen.

och det är viktigt att du berättar om du läser, inte bara slutar läsa, för jag har rätt att veta om du vet dom här sakerna om mig, eller så har jag inte rätt men snälla snälla snälla.

Jag hatar

att saker är så definitiva med dig. Men det är bara för att du är så rädd, när du stängt en dörr vågar du inte öppna den igen, tänk om det kanske fortfarande är solsken bakom den.

(Berätta gör det gör det gör det, det är så himla viktigt för mig men jag måste skriva jag måste det för det håller mig uppe och det kanske du skiter i eller så bryr du dig men låt mig hålla mig uppe jag vet att det aldrig kan betyda lika mycket för dig att läsa här som det gör för mig att skriva här. Och alla ni som inte läser än undrar säker varför jag inte frågar honom direkt men det är för att jag är rädd att han bara *oh faan, bloggen den ska jag leta reda på och jag ska aldrig aldrig säga till henne att jag fortsätter veta mer om hennes tankar än vad hon någonsin vetat om mina* liksom att han har glömt att jag skriver och glömt att det är en bra (fantastiskt dålig egentligen) idé att leta reda på den och när jag frågar honom så kommer han på att det är en bra (fantastiskt dålig) idé att göra det, alltså ni fattar va?.)

Jag vill

verkligen inte gråta idag, jag orkar inte, jag vill se det fina utan att känna mig ledsen det finns vackra saker det gör det och det gör det och det gör det och du var vackrast men jag vill inte gråta.

(snälla du måste berätta om du läser du måste fast du inte måste så måste du)

Snälla

Och idag blev jag livrädd att han läser här, snälla om du gör det så berätta det för mig. Det är inte för dig jag skriver, det är för mig, snälla berätta i sådana fall. Jag vet att jag inte kan tvinga dig för vi är inte skyldiga varandra något just nu men snälla.

Saknar dig

så jävla mycket, snälla överraska mig, kom och gör det jag inte tror du vågar, överraska mig ta mig med storm. Snälla, ta mig med storm, jag väntar här.

Faan

du är så jävla fin, du har nästan allt. Men du vågar inte släppa in mig, om du bara vågat. Vilken sida du än visat under de där sekunderna av brutal ärlighet så hade jag tagit dem bara du visat mig, jag hade aldrig dömt dig hårt. Det som är perfekt är det för att det har sina brister och jag hade älskat dina om du bara låtit mig se dom. Jag lät dig se mina och du avskydde mina för att du inte vågade visa dina, vågskålen mätte vägde och nu i efterhand, efter 1 1/2 år av att jag känt mig liten, minst, inser jag..du är så liten så liten och jag saknar dig.
Min älskade älskade älskade.
Den vackraste någonsin som jag lämnat för jag måste våga tro på något bättre.

Du sa att du inte ville något hellre än att det skulle funka, men ändå vågade du inte, allt stod på sin yttersta spets och du vågade inte.
E frågade vad jag hade gjort om du kommit till mig nu och velat ha mig, sagt att du skulle kämpa med mig inte mot mig, jag sa att jag hade tagit han tillbaka men att det inte spelar någon roll för det kommer han aldrig göra. E sa " vad sorligt".

Psykiskt

Jag hatar att psykologen utgår från det jag sagt i sitt resonemang, hur ska hon då kunna berätta om den objektiva sanna världen och vad som är rätt och riktigt i den.

Andas

in
a j
ut
a j
in
a j
ut
a j
och jag saknar dig
a j
värker bort dig
a j
liten bit av dig varje gång jag andas
in
a j
ut
a j
och innan det gör för ont vet jag att jag inte kunde mer
a j
att du inte kunde mer
a j
om du bara hade kunnat mer
a j
om du bara hade berättat vad jag skulle gjort istället
a j
för att göra så fel när jag ville så rätt
a j
om du bara hade kunnat
a j
rädda mig
a j
andas
in
a j
ut
a j

Slut

det är slut, det är slut, det är slut. Det är så jävla jobbigt nu för jag glömmer inte bort det utan är medveten om det i varje steg och det gör ont.
Jag går
d e t g ö r o n t
a j
a j
a j
som i takt, för varje gång jag sätter ner foten
a j
a j
a j
och jag måste varannan minut tänka.
Jag gjorde så gott jag kunde, jag försökte verkligen, jag försökte verkligen
a j
a j
a j

Efter att..

...ha genomlidit en sommar av panik, blandat med stunder av stolthet över att hon var så mycket starkare än hon någonsin anat, började hon skolan. Något stämde inte, en känsla av att vara bortkopplad från omvärlden, hon gick till vårdcentralen. Hon var sjuk, hon skulle få medicin, det skulle ta ett halvår innan hon började märka skillnaden, innan hon började må bra. Ett halvår, en evighet, hon hade för första gången förstått att hon hade möjligheten att välja livet och hon hade valt det, sträckt ut handen för att greppa det, greppa livet, då hade det dragits bort från henne, hon kunde inte nå det längre.
Hon hade varit så arg, vem var det, vem var det som ville henne illa, om det fanns en Gud så var han ond.

Sen började hon..

..leva. Hon gjorde det hon var mest rädd för i hela världen och hon gjorde det igen och igen och igen och igen och varje gång fick hon panik, varje gång slogs hon och varje gång vann hon och hon hade aldrig varit så stolt.
Hennes mamma var på besök, och hon frågade sin mamma det hon egentligen redan visste:
"-Pappa tror inte på mig, eller hur? han tror inte att jag gör det nu, att jag börjar leva nu."
"-Han vågar inte, du har sagt det förr."
Hon brydde sig inte om att svara, det fanns inget att säga, det var inte för hans skull, det var inte för någon annans skull, hon hade svultit för andras skull men åt gjorde hon endast för sin egen.

Ofta drömmer jag att Han gör slut, i varje dröm har han en ny orsak till att göra det. I drömmen blir jag aldrig arg, jag förstår alltid. Sen gråter jag.

Att inte ha kontroll.

Inatt drömde jag att jag var gravid. Först när det var för sent att göra abort kom jag på att jag inte ville ha barnet, att jag inte var redo.
Natten före det drömde jag att Han gjorde slut, jag vaknade, ropade på honom och han kramade mig sen somnade jag gråtandes.

Saker jag kan göra fast jag har lite pengar.

1. Gå till KTB och plugga till min orienteringskurs i genus.
2. Skriva fantastiska inlägg på bloggen.
3. Sy mer på min symaskin.
4. Söka andra, intressantare jobb.
5. Se ännu mer på L-word
6. Få ångest över att jag inte har några pengar
7. Bli en större martyr.
8. Stå framför spegeln och vrida och vända på min kropp tills den blir fulast.
9. Få ångest över att jag inte har en plan som sträcker sig längre än 2 månader framåt.
10. Få ångest över att jag får ångest.

Så jävla onödigt.

Min nr. 1 hatsak att vara stressad för: pengar.

Sen..

...så kom den dagen då hon bestämde sig. Hon kommer fortfarande ihåg hur det kändes, hon kommer ihåg exakt i vilken backe hon befann sig, hon kommer ihåg hur mulen himlen var, hon kommer ihåg hur hela hennes kropp började göra uppror som att den förbredde sig för strid, hon kommer ihåg hur hon började gråta, hur hon skakade och hon kommer ihåg hur högt hon skrek. När hon kom hem ringde hon alla, sa att hon bestämt sig, att hon skulle börja äta nu, att hon ville nu, att hon skulle göra det att hon faktiskt skulle börja leva.
Nu i efterhand tänker hon att hon aldrig hade orkat fatta det beslutet i den backen den gången om hon hade vetat vad som skulle komma.

I Göteborg..

började hon skolan, hon hade fortfarande ögonen hårt slutna och livet långt borta. I skolan åt hon sina minimala lunchlådor och när hon kom hem efter den ca 40 minuters långa cykelturen ut till förorten, åt hon vitkål. Det tog bort de värsta hungerskänslorna och försatte henne i ett behagligt tillstånd av omedvetenhet. Att inte kunna känna, en sån lättnad det var.

Beroende

Och jag sitter här helt rosig om kinderna av att någon kommenterat här på min blogg, någon läser faktiskt, NÅGON LÄSER FAKTISKT.

Det var en gång..

i Göteborg. Hon sa att hon var där för att läsa sin utbildning. Hon hade lämnat den lilla staden och det som i 20 år varit hennes hem och flyttat, inte för att hon var äventyrslusten eller modig inte heller för att hon präglades av den skrattretande naivitet som är så typisk för unga människor. Hon hade flyttat för att hon blivit tvingad till insikten om att hon annars skulle dö. Det var hennes pappa som hade bankat in detta faktum i hennes huvud, på den tiden var man tvungen att banka hårt om hon skulle höra och det hade han gjort. Han hade bankat så hårt att hon fått svårt att andas, hon hade varit tvungen att ringa sin bror som sagt åt henne att andas i rektanglar. När hennes mamma kom hem den dagen hade hon hade fått höra om hur hårt hennes man hade slått, hon hade försökt rätta till allt och frågat honom om han var nöjd nu, det hade han inte varit. Det tog honom många år innan han förlät sig själv för det som han gjort den dagen, betydligt längre tid än vad det tagit för henne att inse att det varit precis vad hon behövt. En hård käftsmäll, något så omskakande att det för en kort sekund öppnade hennes hårt slutna ögon och visade henne den verklighet som hon ägnat all sin vakna tid åt att blunda för. Det hon under dessa skälvande sekunder av klarhet fick se var en sån chockerande syn att hon inte längre kunde förneka det vägskäl hon stod inför, stanna och dö, förtvina, svälta ihjäl eller flytta och kanske kanske inte dö.

Och jag mår återigen dåligt när jag läser gårdagens inlägg för det ser så mycket ut som att det är jag som får hela havet att storma och han som står där som en fyr mitt i alltihop och bara blinkar lugnande. Men obs ni som ännu inte läser, han har ett kaos av ett annat slag, det vet jag för jag har läst hans dagbok. Och för att han ibland öppnar lite på luckan och då förstår jag att mycket av hans energi går åt till att inte låta alla de där saker som han skäms för och stångas med, att energin går åt till att hålla dem under ytan. Önskar bara att jag kunde få va med lite oftare, skulle få mig att känna mig större, men det kanske inte är hans uppgift att få mig att känna så.
Det här var egentligen inte tänkt att bli en blogg om oss, men nu har jag visst snöat in mig.

Man kan inte se alla sidor på en gång.

Och idag vågar jag inte läsa det jag skrev igår för jag kan inte fokusera på dom delarna. Ja de är en del av sanningen men de är inte hela sanningen, de är den delen av sanningen som får mig att bli minst, det finns den andra delen också, den delen där Han (så jävla klyschigt att kalla min pojkvän för han med stort H, kvinnoklyschigt) kommer hem till mig, kramar stela mig ( precis som en pinne ) och när jag säger att jag är rädd att vi aldrig kommer komma någonstans att vi är som cement som stelnar så säger han att han tycker vi pratade så bra i fredags. Jag stannar då upp i min gråt , drar in snoret som hänger ut från näsan och säger att det tycker jag också. Jag säger också att jag var glad hela lördagen för det, för att jag tyckte att det hade varit så fint att prata (jag är alltid värst i beröm och i arga ord). Han frågar varför jag inte fokuserar på det istället, jag blir tyst..påpekar sedan att det är en bra fråga. Sen har vi sex, han tar initiativ, jag tar nästan alltid initiativ till sex så kan inte låta bli att suga åt mig av bekräftelsen och ligga inte för liggandets skull.

Radera

Efter två dagar med blogg vill jag nu alltså radera den för att den drar mig ner i hålet suger mig inåt i passivitetens stora litenhet.
Så därför måste jag skriva, han älskar mig och jag väljer att tro att han kämpar lika mycket som jag.

Kvinnoklyscha.

Och jag tänker inte låta mig själv falla ner i den gropen av litenhet och självömkan och jag måste skriva det här nu så att ni alla vet, alla ni som ännu inte följer min fantastiskt fanatiska blogg av ord färgade i alla mina färger. För han måste få bli min jämlike. Och jag vill se allt det han ger innan jag fäller en dom.
Och jag är en kvinnoklyscha men det hjälps inte, jag tänker ha en sån här blogg ändå. Skrivet som om att jag inte tycker att det är ok att vara en kvinnoklyscha ( det gör jag inte ).
Som när jag sa till honom (senast jag hade pms) att han aldrig kan förstå för han vet inte hur det är att ha mens och hur jag sedan skrattade åt det i flera dagar, trodde inte jag hade det i mig att säga något sånt. Han kom inte ihåg att jag sagt det, som att det inte är komiskt att jag säger så.

Och mig och han.

Sen undrar jag om jag ger honom det han vill ha sen undrar jag hur faan jag ska kunna göra det när han inte berättar vad det är. Det enda han vill kan ju inte vara att jag ska lämna honom ifred, att jag ska sluta vara på honom kväva honom som jag antar att han tycker att jag gör. Och någonstans i mig gör det så ont för jag tänker att om han visste det jag skriver här skulle han göra slut, så som jag trodde han skulle göra när jag berättade att jag läst hans dagböcker, så som han aldrig gjorde. Han har ingen energi kvar tänker jag och då funderar jag på hur jag kan ha energi kvar. Kanske har han mer energi än mig kanske är vårat förhållande inte något att slåss mot så som det är för mig, fast jag ser att han slåss mot andra än jag eller försöker kväva dom i alla fall. Och nu är jag ett litet barn igen som sitter på min lilla bebisrumpa och inte tror att jag kan kontrollera mitt liv.
Jag är ofta ett litet barn, inte lika ofta som förr men för ofta.
Men jag undrar om vi skulle ha ett förhållande om jag inte jag var en bebis.
Och nu vill jag gråta igen och jag blir rädd för detta är en av anledningarna till att jag skriver så lite nu, för varje ord jag skriver krymper jag, gräver mig ner i en identitet av litenhet.
Men det måste väl kunna bli något bra det här, något bra att jag gör något jag inte vågat se att jag vill, för så rädd är jag.
Sen undrar jag om det är därför alla som startar ett förhållande bloggar mindre och mindre för att man måste, mycket mer än annars, hålla uppe en fasad. Varför kan man inte leva lika brutalt ärligt i ett förhållande som när man är singel, är det den andra man skyddar?
Och nu önskar jag att du kom och drog upp mig räddade mig på det där sättet som du aldrig kommer göra för du är inte min räddare i nöden, men jag låter dig heller inte vara min jämlike.

Han. Idag.

Idag väntar jag konstant på att du ska se mig, hela min kropp skriker efter så mycket mer av mig i dig. I dina ögon i din beröring. All min gråt handlar om saknaden efter den jag trodde att du var, den som kunde ge mig mer än vad jag någonsin vågat begära. Och jag gråter och sen skriker jag och sen tänker jag på psykologen och att du aldrig kan ge det som mina föräldrar inte gav och sen vet jag ändå inte, vet inte om du räcker idag.
Och jag tänker snälla kom gör mig hel och sen tänker jag att jag är så jävla patetisk.

Fortfarande i början. Han.

Tragikomik
[2006-05 14:05]
Det är komiskt, komiskt att jag vill se honom och aldrig mer, komiskt att han är vacker jämt och jag ibland, komiskt att jag är kär och därför inte vågar känna, komiskt att jag inte vågar träffa honom för att jag kommer sakna honom så mycket, komiskt att han väntar på mig när jag inte kommer bara för att jag så gärna vill. Tragikomiskt.
Jag låter tankarna rulla, det är ingen fara nu. Jag vet hur jag ska tänka så dom kan få leka med mig. Jag låter dem flyga iväg ett tag rymma, slappna av tänka att allt är skit och ändå veta... Dom virvlar fram och ser så mycket dom snurrar över såna vidder att jag inte ens hinner med, jag är trött däruppe nu och det är så skönt, dom kan få leka, det är ingen fara nu.
Se dig, inte mig, aldrig mer se mig i dig. Umgås för att jag ser dig inte för att du ser mig. Jag går bort för att veta att jag kommer tillbaka för min skull, inte för din. För min skull för att få njuta av att se dig.

Han i början.

Tar från mig
[2006-05 19:16]
Han tar från mig, snor det som är jag, ler åt det, gråter åt det, skrattar åt det, sen kastar han det tillbaka på mig. Det har blivit så mycket mindre då, det som är jag är så mycket mindre när han med sin stjärneögon har sett det. Det han tycker om vill jag att han ska älska. Snälla låt mig berätta allt om mig, från min födsel till idag, vartenda ögonblick, särskilt dom dåliga - säg sen om jag duger. HUR KAN DU MED att tycka om mig. HUR VÅGAR DU säga att jag är vacker. VARFÖR slutar du inte att kyssa mig. Jag orkar inte ta allt det som du ger jag vågar inget ge för jag har så lite kvar. DU med dina stjärneögon sluta titta. Låt mig riva ut dom så att du inte ser mer jag orkar inte låta dig se. JAG orkar inte se in i dom vackra och känna. FÖRSVINN snälla STANNA inte här. FLYTTA långt långt bort och låt mig tro att vi hade något vackert. Jag är inte redo för dig, men jag kan inte lämna dom, lämna dom ögonen.

Och den här bloggen får mig att bläddra i gamla dagböcker. Det är ingen rolig syn. Det är ingen rolig syn delvis för att jag alltid skrivit när jag varit ledsen och sen för att mycket av det är patetisk skit, man tror man är så jävla speciell med sin lilla fina dagbok sen läser man det 3 år senare och inser att man är precis som alla andra, lika patetisk i sin allra mest patetiska stund som alla andra är. Och så undrar jag om jag kan tillföra något till bloggvärlden om jag kan bli något speciellt, för det måste jag vara, jag måste vara något speciellt. Inte som alla andra, inte unik på det sätt som alla människor är unika på utan unikt jävla unik. Så få saker man kan göra som kommer bli unikt jävla unika. Kanske har jag unikt jävla höga krav. Man får va glad för det lilla som man skulle sagt om man var en gammal bitter tant som haft ett förjävligt liv.

Min tur.

Och jag står framför min spegel och tittar på mig själv, vänder och vrider på min kropp. Till slut kan jag inte hålla mig utan tar på mig de där byxorna som jag vet kommer säga sanningen, de där jeansen som jag har undvikit en hel vecka. Väl på kan jag andas ut, jag har troligen inte gått upp i vikt i alla fall. Kroppen slappnar av, mungiporna letar sin väg uppåt.
Och nej jag har inte anorexia, jag har haft och jag har fortfarande kvar hon den andra i mitt huvud, hon den envetnaste jäveln på denna jord, hon som jag kallar Annie, hon som tog och tog och aldrig gav det hon lovade.
Men jag är inte en anorektiker längre, jag är andra saker och idag har jag tänkt att jag ska bli en bloggare.