Idag

H är tyvärr inte exet, H är tyvärr inte exet, H är tyvärr inte exet, H är tyvärr inte exet.

Faan ta allt och alla

för att det fortfarande gör ont i mig när jag kallar han för exet.
Faan ta min kropp som saknar honom, faan att den fortfarande saknar hans beröring precis som den gjorde när vi fortfarande var ihop. Saknade saknade saknade. Faan ta mina ögon som visar bilder på honom när jag sluter dom. Faan ta hans leende, det vackraste leendet. Faan ta hans armar dom finaste armarna. Faan ta hans ögon hans låtar hans sätt hans skratt. Men mest av allt faan ta att han inte heller då var min. Då, för en evighet sen, för tre månader sen, när vi var ihop.

Vuxen nu

När jag längtar efter att ha någon som leder mig genom stora världen, någon som säger att den alltid kommer finnas där, någon som bara älskar mig, älskar MIG och ser på mig med den där speciella blicken, det är när jag längtar efter det som jag inte ringer H.
Jag är vuxen nu, chansen att ha någon som bär mig genom livet har för alltid passerat.
Livet är precis såhär spännande, såhär skrämmande.
Jag gillar det, är redo, kom och skräm mig.

Faan faan faan!

Jag som gått hela dagen och trott att det varit inbillning det där som jag kände igår, det där att jag höll på att bli kär.
Så kommer han hit, svettig efter korplagsträning och jag blir helt nervös och skakig och säger knäppa saker och tycker att han är förbannat vacker.
Faan, det börjar kännas nu det är nu jag blir rädd.

Men så fort han lämnar dörren är alla känslor av pirr och skakighet borta och istället sörjer jag, sörjer exet som fortfarande någonstans är den vackraste.

Det finns ingen räddare!

Ingen annan kommer rädda mig från mina rädslor, ingen annan kommer få all oro i mig att försvinna, ingen kommer någonsin tillgodose alla mina behov.
I det yttersta finns bara jag.
Men jag vet inte om jag vill ha någon annan där, någon som med jämna mellanrum får mig att tro att denna kan rädda mig.
Jag vet inte om jag vill det nu.

H är inte exet, H är inte exet, H är inte exet, H är inte exet, H är inte exet, H är inte exet.

Det är nu jag blir rädd!

Idag till H;
"-H vet du vad...?" drar honom in till mig "-jag tror jag håller på att bli lite kär i dig"
Han till mig, i mitt öra;
"- Jag tror jag är lite kär i dig."

På kvällen ett meddelande från honom "Tack för en fin dag kom hit om du vill.puss"
Jag: "Åh jag vill men.....tänk om jag ska upp och jobba imorgon ååh"
Han: " Vill inte stressa dig, vi tar det imorgon"
Jag: "eller.......så kan du komma hem till mig"
Han: "Har precis krypit ner med mjukisbyxor på och segar, tar det imorgon. Puss fina"

Det är nu jag blir rädd.

Ditt jävla hjärta.

Men jag orkar inte mer, orkar inte mjuka upp saker anpassa mig runt dig, jag vill inte det, du säger att jag har blivit hård, det har jag inte, jag har bara blivit mer mig, mer som någon som säger ifrån när det är dags att säga ifrån, mer någon som inte orkar ha en martyr till vän där jag alltid får vara den som gör fel, orkar inte ha en vän som sitter på mig när vi bråkar och kräver en enda möjlig utväg. Be om ursäkt. Be om ursäkt be om ursäkt riktigt jävla ordentligt.
Men jag har ju inte gjort något fe…
Be om ursäkt, be om ursäkt, jag har ont i mitt hjärta, du sårar mitt hjärta du sårar mig.
Men jag är ingen ond person ser du inte det, efter nio år ser du inte det?
Jag vet att du inte brukar vara sån här men nu denna endaste gången har du varit det och det sårar mitt hjärta, det gör ont i mig, ont i mitt hjärta.
Men jag menade inget illa
Men jag har ont jag förstår inte hur du kan vara så kall när jag har ont i mitt hjärta. JAG HAR ONT!
Jävla dig och ditt jävla hjärta!

Ett dagsverke.

Så där, nu har man släppt lös helveteseldarna.
Bråkar med vännen som är martyren med stort M och har inte den vanliga bomullen runt orden, det här kommer gå illa.

"Så fort man sätter samman två saker börjar man berätta någonting."
Jag och H, en kärlekshistoria?

Hon sa

att jag pratat för mycket om mig själv det senaste, att hon vet att jag bryr mig och att hon inte brukar känna så (vi har känt varandra i 9 år) men nu har hon känt så och jag borde faktiskt inte prata så mycket om H och när jag sa att jag bara kunde ses mellan elva och två för att jag skulle träffa H sen bröt hon ihop på golvet och bara grät och jag bara orkar inte.
Psykologen bara;
"-Sluta göra dig själv så liten, det handlar inte om att du inte orkar, du vill inte! Är ni så nära vänner egentligen? Vad gillar du hos henne?"
Jag bara;
"- Eeeeh, ibland har hon vart bra att prata med och så, vi är ju väldigt olika och har typ inga gemensamma intressen och typ nu vet jag inte riktigt om jag tycker hon är så bra att prata med heller."
Psykologen bara;
"....."
Jag bara;
*pusslar*

Saker landar i mig

som små pusselbitar som jag under en längre tid samlat på mig men endast stundtals kunnat passa ihop. Dom passar ihop nu och jag finns som jag aldrig funnits förut.

Skönheten.

Jag är på en konsert med en man som spelar gitarr. Ibland när han flyttar på handen för att byta ackord drar han handen ut med halsen på gitarren så att det gnisslar. Varje gång det gnisslar så hugger det till i mitt hjärta och jag sluter mina ögon och ser vackra Han (exet) böjd över sin gitarr. Jag gråter för att han inte längre är min när han spelar på sin gitarr.

Sorgen har flyttat.

Den sitter inte i axlarna längre, utan i hela kroppen, tynger mig neråt, drar i mungiporna allt är tungt. Inget annat känner jag än tyngden. Ingen ångest, ingen stress, bara tyngden.
Du kanske ska va ledsen nu då säger psykologen, var ledsen säger hon.
Jag är ledsen.

Någonting...bara någonting.

Vi sågs, han skulle få kläder, jag bilder.
Jag gråter denna gången, hela tiden gråter jag.
Vi står i en park, nästan hemma.
"- Jag vill inte gå hem än, jag har mer att säga" säger jag.
"- Jag vet inte, vet inte om jag vill höra."
"- Jag är ledsen, är ledsen om jag inte kan visa dig respekt nu. Jag gjorde allt för att få det att funka mellan oss,allt, så mycket att jag höll på att försvinna och gå sönder. Så jag är ledsen om jag inte orkar respektera det du vill nu, nu när det är slut."
Jag gråter, undrar om jag sagt för mycket, ångest i varje andetag.
"- Jag vet att du fick dra det tunga lasset men jag förstår inte hur du kan tro att vi ska kunna ha en vettig konversation om det här nu".
Jag skälver till, alltid vettig, alltid rationell, vill bara att han ska visa något, något som är han på riktigt.
"- Ok så vi kan prata om ett jävla halvår när du har kommit på två jävligt genomtänkta meningar så kan du få säga dom då!!".
"- Det där var jävligt elakt!"
"- Bra!!" skriker jag, " - bra du säger någonting, tyck det, tyck att det var elakt!"
"- Det är väl ganska uppenbart att det var" säger han kallt och hårt.
Sen gråter jag, följer efter honom när han går, sen stannar jag och skakar i hela kroppen, gråter gråter gråter, han stannar också, på avstånd, och tittar.
" -Jag ska till hemköp "säger han, "- ska du med?" Jag hänger med. Följer honom runt i affären. Sen säger vi hejdå, han kramar mig, jag honom.
"-Jag vill inte att vi hörs " säger han. Jag nickar.
Kan andas igen.

Vi och våra jävla mönster

Det är så hemskt när den kommer. När sorgen kommer. När den biter sig fast i hjärtat, placerar en klump i ens hals och en förlamande känsla i hela kroppen.

Fast jag försöker föreställa mig hur det var när jag kom hem till dig och du sken upp och kom emot mig och kysste mig, innerligt kysste du mig. Hur det var när du ville umgås och prioriterade bort allt annat för mig. Hur du höll mig uppe när jag grät och hur du då frågade och frågade igen och igen varför jag gick sönder.

Men jag kan inte det, kan inte föreställa mig det, det var inte så vi gjorde. Du gjorde inte så och jag försökte jämt få dig att göra så, jämt, jag saknar dig.