RÖR MIG INTE!

träffade exet!
ingenting, enda stort ingenting.
antiklimax.

men fortfarande. snälla människor runt om mig, ta inte i mig, begär ingenting ni puttar ut tårarna och jag är så jävla trött på tårarna.

mycket händer.

men för mycket saker av typen energikrävande.

blir hemma ikväll.

ser till att ingen rör mig.

Gråten sitter i halsen

hela tiden nu.

Jag är inte olycklig, men jag är slut.

Om någon nuddar mig så går det en stöt genom min kropp och små tårar tittar fram i ögonvrån.
Jag är fylld till bredden av allt som hänt, någon petar på mig och huden som trycks in kommer ut i tårar för det fina, det fula.

Flytten, det fula med att lämna människor jag tycker om, det fina med att komma hem till dom jag älskar.

Det fina med att vara i min min min lägenhet.
Det fula med att jag lämnade dig som bara ville vara min min min.
Det fula med att jag inte vill vara din din din, det fula med att jag vill vara någons, vill vilja vara någons.

Det fina med er som älskar mig.
Det fina med er som jag älskar.

Var jag för snäll?

frågar han.

Nej!
säger jag.

Du var inte för snäll, det var inte det!
säger jag.

(Men inuti är jag livrädd att han var för snäll, att jag inte blir kär i snäll).

Vad är det?

frågade du.

Det går inte.
sa jag.

Du kröp ihop i fosterställning.

Och jag som hade så mycket planer för oss.
sa du.

Så hittar jag ett

kort.

Det är från han, det stora exet.

"Jag älskar dig och du är fantastisk."

Det gavs på jul, lite mer än en månad innan det tog slut.

Jag vet inte vad jag ska göra med det.

Nu har jag

krossat ännu ett hjärta.
5 månader höll det med N.
Men jag vill inte skriva om det. Jag vill honom allt gott i hela världen. Helst skulle jag vilja vara kär i honom. Eller kär i någon i alla fall.

Undrar om jag kan bli riktigt kär igen, så som jag bara varit den där endaste gången.


Min syster sa att det bara var känslor.


I sådana fall vill jag bara ha det.