Efter att..

...ha genomlidit en sommar av panik, blandat med stunder av stolthet över att hon var så mycket starkare än hon någonsin anat, började hon skolan. Något stämde inte, en känsla av att vara bortkopplad från omvärlden, hon gick till vårdcentralen. Hon var sjuk, hon skulle få medicin, det skulle ta ett halvår innan hon började märka skillnaden, innan hon började må bra. Ett halvår, en evighet, hon hade för första gången förstått att hon hade möjligheten att välja livet och hon hade valt det, sträckt ut handen för att greppa det, greppa livet, då hade det dragits bort från henne, hon kunde inte nå det längre.
Hon hade varit så arg, vem var det, vem var det som ville henne illa, om det fanns en Gud så var han ond.

Sen började hon..

..leva. Hon gjorde det hon var mest rädd för i hela världen och hon gjorde det igen och igen och igen och igen och varje gång fick hon panik, varje gång slogs hon och varje gång vann hon och hon hade aldrig varit så stolt.
Hennes mamma var på besök, och hon frågade sin mamma det hon egentligen redan visste:
"-Pappa tror inte på mig, eller hur? han tror inte att jag gör det nu, att jag börjar leva nu."
"-Han vågar inte, du har sagt det förr."
Hon brydde sig inte om att svara, det fanns inget att säga, det var inte för hans skull, det var inte för någon annans skull, hon hade svultit för andras skull men åt gjorde hon endast för sin egen.

Ofta drömmer jag att Han gör slut, i varje dröm har han en ny orsak till att göra det. I drömmen blir jag aldrig arg, jag förstår alltid. Sen gråter jag.

Att inte ha kontroll.

Inatt drömde jag att jag var gravid. Först när det var för sent att göra abort kom jag på att jag inte ville ha barnet, att jag inte var redo.
Natten före det drömde jag att Han gjorde slut, jag vaknade, ropade på honom och han kramade mig sen somnade jag gråtandes.

Saker jag kan göra fast jag har lite pengar.

1. Gå till KTB och plugga till min orienteringskurs i genus.
2. Skriva fantastiska inlägg på bloggen.
3. Sy mer på min symaskin.
4. Söka andra, intressantare jobb.
5. Se ännu mer på L-word
6. Få ångest över att jag inte har några pengar
7. Bli en större martyr.
8. Stå framför spegeln och vrida och vända på min kropp tills den blir fulast.
9. Få ångest över att jag inte har en plan som sträcker sig längre än 2 månader framåt.
10. Få ångest över att jag får ångest.

Så jävla onödigt.

Min nr. 1 hatsak att vara stressad för: pengar.

Sen..

...så kom den dagen då hon bestämde sig. Hon kommer fortfarande ihåg hur det kändes, hon kommer ihåg exakt i vilken backe hon befann sig, hon kommer ihåg hur mulen himlen var, hon kommer ihåg hur hela hennes kropp började göra uppror som att den förbredde sig för strid, hon kommer ihåg hur hon började gråta, hur hon skakade och hon kommer ihåg hur högt hon skrek. När hon kom hem ringde hon alla, sa att hon bestämt sig, att hon skulle börja äta nu, att hon ville nu, att hon skulle göra det att hon faktiskt skulle börja leva.
Nu i efterhand tänker hon att hon aldrig hade orkat fatta det beslutet i den backen den gången om hon hade vetat vad som skulle komma.

I Göteborg..

började hon skolan, hon hade fortfarande ögonen hårt slutna och livet långt borta. I skolan åt hon sina minimala lunchlådor och när hon kom hem efter den ca 40 minuters långa cykelturen ut till förorten, åt hon vitkål. Det tog bort de värsta hungerskänslorna och försatte henne i ett behagligt tillstånd av omedvetenhet. Att inte kunna känna, en sån lättnad det var.

Beroende

Och jag sitter här helt rosig om kinderna av att någon kommenterat här på min blogg, någon läser faktiskt, NÅGON LÄSER FAKTISKT.

Det var en gång..

i Göteborg. Hon sa att hon var där för att läsa sin utbildning. Hon hade lämnat den lilla staden och det som i 20 år varit hennes hem och flyttat, inte för att hon var äventyrslusten eller modig inte heller för att hon präglades av den skrattretande naivitet som är så typisk för unga människor. Hon hade flyttat för att hon blivit tvingad till insikten om att hon annars skulle dö. Det var hennes pappa som hade bankat in detta faktum i hennes huvud, på den tiden var man tvungen att banka hårt om hon skulle höra och det hade han gjort. Han hade bankat så hårt att hon fått svårt att andas, hon hade varit tvungen att ringa sin bror som sagt åt henne att andas i rektanglar. När hennes mamma kom hem den dagen hade hon hade fått höra om hur hårt hennes man hade slått, hon hade försökt rätta till allt och frågat honom om han var nöjd nu, det hade han inte varit. Det tog honom många år innan han förlät sig själv för det som han gjort den dagen, betydligt längre tid än vad det tagit för henne att inse att det varit precis vad hon behövt. En hård käftsmäll, något så omskakande att det för en kort sekund öppnade hennes hårt slutna ögon och visade henne den verklighet som hon ägnat all sin vakna tid åt att blunda för. Det hon under dessa skälvande sekunder av klarhet fick se var en sån chockerande syn att hon inte längre kunde förneka det vägskäl hon stod inför, stanna och dö, förtvina, svälta ihjäl eller flytta och kanske kanske inte dö.

Och jag mår återigen dåligt när jag läser gårdagens inlägg för det ser så mycket ut som att det är jag som får hela havet att storma och han som står där som en fyr mitt i alltihop och bara blinkar lugnande. Men obs ni som ännu inte läser, han har ett kaos av ett annat slag, det vet jag för jag har läst hans dagbok. Och för att han ibland öppnar lite på luckan och då förstår jag att mycket av hans energi går åt till att inte låta alla de där saker som han skäms för och stångas med, att energin går åt till att hålla dem under ytan. Önskar bara att jag kunde få va med lite oftare, skulle få mig att känna mig större, men det kanske inte är hans uppgift att få mig att känna så.
Det här var egentligen inte tänkt att bli en blogg om oss, men nu har jag visst snöat in mig.

Man kan inte se alla sidor på en gång.

Och idag vågar jag inte läsa det jag skrev igår för jag kan inte fokusera på dom delarna. Ja de är en del av sanningen men de är inte hela sanningen, de är den delen av sanningen som får mig att bli minst, det finns den andra delen också, den delen där Han (så jävla klyschigt att kalla min pojkvän för han med stort H, kvinnoklyschigt) kommer hem till mig, kramar stela mig ( precis som en pinne ) och när jag säger att jag är rädd att vi aldrig kommer komma någonstans att vi är som cement som stelnar så säger han att han tycker vi pratade så bra i fredags. Jag stannar då upp i min gråt , drar in snoret som hänger ut från näsan och säger att det tycker jag också. Jag säger också att jag var glad hela lördagen för det, för att jag tyckte att det hade varit så fint att prata (jag är alltid värst i beröm och i arga ord). Han frågar varför jag inte fokuserar på det istället, jag blir tyst..påpekar sedan att det är en bra fråga. Sen har vi sex, han tar initiativ, jag tar nästan alltid initiativ till sex så kan inte låta bli att suga åt mig av bekräftelsen och ligga inte för liggandets skull.

Radera

Efter två dagar med blogg vill jag nu alltså radera den för att den drar mig ner i hålet suger mig inåt i passivitetens stora litenhet.
Så därför måste jag skriva, han älskar mig och jag väljer att tro att han kämpar lika mycket som jag.

Kvinnoklyscha.

Och jag tänker inte låta mig själv falla ner i den gropen av litenhet och självömkan och jag måste skriva det här nu så att ni alla vet, alla ni som ännu inte följer min fantastiskt fanatiska blogg av ord färgade i alla mina färger. För han måste få bli min jämlike. Och jag vill se allt det han ger innan jag fäller en dom.
Och jag är en kvinnoklyscha men det hjälps inte, jag tänker ha en sån här blogg ändå. Skrivet som om att jag inte tycker att det är ok att vara en kvinnoklyscha ( det gör jag inte ).
Som när jag sa till honom (senast jag hade pms) att han aldrig kan förstå för han vet inte hur det är att ha mens och hur jag sedan skrattade åt det i flera dagar, trodde inte jag hade det i mig att säga något sånt. Han kom inte ihåg att jag sagt det, som att det inte är komiskt att jag säger så.

Och mig och han.

Sen undrar jag om jag ger honom det han vill ha sen undrar jag hur faan jag ska kunna göra det när han inte berättar vad det är. Det enda han vill kan ju inte vara att jag ska lämna honom ifred, att jag ska sluta vara på honom kväva honom som jag antar att han tycker att jag gör. Och någonstans i mig gör det så ont för jag tänker att om han visste det jag skriver här skulle han göra slut, så som jag trodde han skulle göra när jag berättade att jag läst hans dagböcker, så som han aldrig gjorde. Han har ingen energi kvar tänker jag och då funderar jag på hur jag kan ha energi kvar. Kanske har han mer energi än mig kanske är vårat förhållande inte något att slåss mot så som det är för mig, fast jag ser att han slåss mot andra än jag eller försöker kväva dom i alla fall. Och nu är jag ett litet barn igen som sitter på min lilla bebisrumpa och inte tror att jag kan kontrollera mitt liv.
Jag är ofta ett litet barn, inte lika ofta som förr men för ofta.
Men jag undrar om vi skulle ha ett förhållande om jag inte jag var en bebis.
Och nu vill jag gråta igen och jag blir rädd för detta är en av anledningarna till att jag skriver så lite nu, för varje ord jag skriver krymper jag, gräver mig ner i en identitet av litenhet.
Men det måste väl kunna bli något bra det här, något bra att jag gör något jag inte vågat se att jag vill, för så rädd är jag.
Sen undrar jag om det är därför alla som startar ett förhållande bloggar mindre och mindre för att man måste, mycket mer än annars, hålla uppe en fasad. Varför kan man inte leva lika brutalt ärligt i ett förhållande som när man är singel, är det den andra man skyddar?
Och nu önskar jag att du kom och drog upp mig räddade mig på det där sättet som du aldrig kommer göra för du är inte min räddare i nöden, men jag låter dig heller inte vara min jämlike.

Han. Idag.

Idag väntar jag konstant på att du ska se mig, hela min kropp skriker efter så mycket mer av mig i dig. I dina ögon i din beröring. All min gråt handlar om saknaden efter den jag trodde att du var, den som kunde ge mig mer än vad jag någonsin vågat begära. Och jag gråter och sen skriker jag och sen tänker jag på psykologen och att du aldrig kan ge det som mina föräldrar inte gav och sen vet jag ändå inte, vet inte om du räcker idag.
Och jag tänker snälla kom gör mig hel och sen tänker jag att jag är så jävla patetisk.

Fortfarande i början. Han.

Tragikomik
[2006-05 14:05]
Det är komiskt, komiskt att jag vill se honom och aldrig mer, komiskt att han är vacker jämt och jag ibland, komiskt att jag är kär och därför inte vågar känna, komiskt att jag inte vågar träffa honom för att jag kommer sakna honom så mycket, komiskt att han väntar på mig när jag inte kommer bara för att jag så gärna vill. Tragikomiskt.
Jag låter tankarna rulla, det är ingen fara nu. Jag vet hur jag ska tänka så dom kan få leka med mig. Jag låter dem flyga iväg ett tag rymma, slappna av tänka att allt är skit och ändå veta... Dom virvlar fram och ser så mycket dom snurrar över såna vidder att jag inte ens hinner med, jag är trött däruppe nu och det är så skönt, dom kan få leka, det är ingen fara nu.
Se dig, inte mig, aldrig mer se mig i dig. Umgås för att jag ser dig inte för att du ser mig. Jag går bort för att veta att jag kommer tillbaka för min skull, inte för din. För min skull för att få njuta av att se dig.

Han i början.

Tar från mig
[2006-05 19:16]
Han tar från mig, snor det som är jag, ler åt det, gråter åt det, skrattar åt det, sen kastar han det tillbaka på mig. Det har blivit så mycket mindre då, det som är jag är så mycket mindre när han med sin stjärneögon har sett det. Det han tycker om vill jag att han ska älska. Snälla låt mig berätta allt om mig, från min födsel till idag, vartenda ögonblick, särskilt dom dåliga - säg sen om jag duger. HUR KAN DU MED att tycka om mig. HUR VÅGAR DU säga att jag är vacker. VARFÖR slutar du inte att kyssa mig. Jag orkar inte ta allt det som du ger jag vågar inget ge för jag har så lite kvar. DU med dina stjärneögon sluta titta. Låt mig riva ut dom så att du inte ser mer jag orkar inte låta dig se. JAG orkar inte se in i dom vackra och känna. FÖRSVINN snälla STANNA inte här. FLYTTA långt långt bort och låt mig tro att vi hade något vackert. Jag är inte redo för dig, men jag kan inte lämna dom, lämna dom ögonen.

Och den här bloggen får mig att bläddra i gamla dagböcker. Det är ingen rolig syn. Det är ingen rolig syn delvis för att jag alltid skrivit när jag varit ledsen och sen för att mycket av det är patetisk skit, man tror man är så jävla speciell med sin lilla fina dagbok sen läser man det 3 år senare och inser att man är precis som alla andra, lika patetisk i sin allra mest patetiska stund som alla andra är. Och så undrar jag om jag kan tillföra något till bloggvärlden om jag kan bli något speciellt, för det måste jag vara, jag måste vara något speciellt. Inte som alla andra, inte unik på det sätt som alla människor är unika på utan unikt jävla unik. Så få saker man kan göra som kommer bli unikt jävla unika. Kanske har jag unikt jävla höga krav. Man får va glad för det lilla som man skulle sagt om man var en gammal bitter tant som haft ett förjävligt liv.

Min tur.

Och jag står framför min spegel och tittar på mig själv, vänder och vrider på min kropp. Till slut kan jag inte hålla mig utan tar på mig de där byxorna som jag vet kommer säga sanningen, de där jeansen som jag har undvikit en hel vecka. Väl på kan jag andas ut, jag har troligen inte gått upp i vikt i alla fall. Kroppen slappnar av, mungiporna letar sin väg uppåt.
Och nej jag har inte anorexia, jag har haft och jag har fortfarande kvar hon den andra i mitt huvud, hon den envetnaste jäveln på denna jord, hon som jag kallar Annie, hon som tog och tog och aldrig gav det hon lovade.
Men jag är inte en anorektiker längre, jag är andra saker och idag har jag tänkt att jag ska bli en bloggare.