tror jag att jag faktiskt kan klara det, att leva (och ha det bra ) utan honom. Att det kanske till och med skulle kunna vara det bästa hur ont det än skulle göra. Det känns bra och jag är stolt över mig själv. Särskilt stolt blir jag när jag tar in i beräknandet att jag idag dessutom både har feber och första mensdagen vilket för övrigt inte borde få inträffa på en och samma dag, särskilt inte efter att det nyss tagit slut med den man älskar.
Så hejja mig!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Verkligen hejja dig! Jag skickar kramar och styrka över nätet! Kram
Ja, heja dig!!
Hejja mig och hejja er för att ni är så uppmuntrande.
Skicka en kommentar