Vikten och livet.

Det är när jag inser att jag har ett helt liv framför mig med den här kroppen som ångesten faktiskt lättar. När jag inser att den alltid kommer vara här hos mig, kroppen, att den alltid kommer förändras gå upp i vikt gå ner i vikt, bli äldre, kanske gravid. Det är då det blir skrattretande att jag har ångest för att jag är för mätt efter middagen. Jag kommer inte undan, lika bra att kapitulera inför den ibland vackra och ibland fula bild som står framför mig. Haha skrattar spegelbilden, du kan inte fly från mig, ha ångest du, men det kommer alltid finnas tillfällen då jag gör dig besviken.
Jag suckar då, ler tillbaka mot den hånleende spegelbilden, sen går jag vidare.

Jag antar att jag borde tacka dig för att du för varje gång vi ses gör det allt tydligare för mig precis varför vi inte ska va ihop.
Tack din jävla idiot!

Springer på och ovanpå folk.

Känner mig lite som en ångvält som drar fram.
Ska dejtfika med vännen till gamla gymnasievännen imorgon och sen, nästa vecka, åka massa mil för att träffa H. Som att dom inte har några känslor eller som att jag inte bygger upp Hs hopp utan att veta om jag kan ge honom någonting alls.
Jag gör det för att jag vill, för att jag inte orkar bry mig om någon annan och om jag sårar dom. För jag har blivit sårad nu, jag var helt fokuserad på en annan persons behov och jag fick inget för det. Jag lägger vikt i den andra vågskålen nu, för att hitta balansen.

Sprang på exet. Tänkte på hur vacker han var, sen tänkte jag på hur sur han var mot mig. Sen gick jag därifrån som ett åskmoln, helvetes jävla idiot han är sa jag till bästaste. Jag har ingen aning om vad han tänker, jag vet inte ens varför han tyckte att vi skulle göra slut, jag vet ingenting alls, han kan ta och slänga sina jävla toppbetyg i väggen för dom hjälper honom överhuvudtaget inte att hantera verkligheten, livet.

H och förvirringen.

Pratade med h igår på nätet. Han frågar om jag vill komma över på film, jag funder och funderar och funderar sedan skriver jag ja, det vill jag fast jag vill inte röra till någonting.
Det är heeelt lugnt skriver han, jag vet vad du vill så det är annorlunda nu.
Jag blir glad, tänker att vi kan va vänner nu och skriver ok och att jag kommer. Han skriver att vi dock har avtalat skedning.
Jag stannar upp ringer bästaste. Vaddå, får jag ligga med honom nu då och inte va rädd för att såra honom? Hon skrattar och säger att ja det får du antagligen.
Jag åker dit och vi ligger, fantastiskt så klart. Sen vet jag inte.

Ja, du är ju snygg i alla fall, som bästastes syster utbrast när jag förklarat situationen för henne.

Så låt mig sammanfatta lördagen för er. Vännen till gamla gymnasievännen tycker det är en sjukt bra idé att komma till samma fest som jag ska till, jag tycker inte det är en lika bra idé. Däremot så tycker jag efter några öl att det är en sjukt bra idé att hångla med honom . Efter ytterligare några öl tycker jag också att det är en bra idé att dumpa honom då också H dyker upp på samma fest och satsa stenhårt på H istället. Sedan kommer den ena idén liksom automatiskt på den andra och jag drar med H på efterfest och sen på massor av sex hemma hos honom. Sjukt mycket bra idéer den kvällen ja.
Så tillbaka till det röriga livet.

Går och handlar, köper öl och cigg.

Återigen ångesten över vikten. Och jag tänkter att vad faan ska jag göra då annat än att acceptera ångesten, låta den hållas och tänka att alla som bryr sig kan dra åt helvete, ingen bryr sig. Tänker att jag borde göra något konstruktivt.
Livet är ju så här, som jag nämnt femtio gånger i den här bloggen, allt går upp och ner och man får bara leva i kaoset och våga känna det som känns utan att skylla allt på sin svällande kropp. Det är aldrig om den, den är bara ett symtom.
Så återigen, jag mitt i kaoset, hanterar det, tar ångesten, har den, kommer resa mig upp som tusen gånger förr och sen står jag där igen. Tjockare, smalare, starkare.

Lost in translation.

Jag kollar efter dig överallt, åt alla håll. Jag vet inte vad det är jag vill dig. Jag vill se dig, prata med dig, kanske sakna dig. Ett avslut.
Alla andra ser dig, dom berättar om var. Varje gång dom säger att dom sett dig förväntar jag mig att dom ska säga att dom sett dig med någon, någon speciell. Det gör dom inte. Jag undrar hur det kommer att kännas när det händer. Kanske kommer det göra ondare än vad jag tänker mig.

En nästanvän var här. Jag sa till nästanvännen att det är lustigt, för första gången jag träffade dig upplevde jag dig som dryg, det är du verkligen inte. Nästanvännen blev ledsen och jag bad om ursäkt och bad om ursäkt och bad om ursäkt. Nu är jag ledsen. Jag är bättre än att jag ska behöva be om ursäkt så många gånger för något som inte var elakt menat alls. Liknar vännen som är största martyren. Hålla på avstånd.

Jag håller alla på avstånd.

Jag är ensam.

Det har jag alltid varit.

Det är inte bara nu, men det är först nu jag inser det. Det är vilsamt.
Det är ledsamt.

Jag ville att du skulle lösa min ensamhet. Det gjorde du. Sen gav du tillbaka den till mig med råge.
Tack. Jävligt mycket tack.

Jag vill inte längre att någon ska se mig. Det tjänar inget till. Det ger mig inget.

INGEN SKA FÅ TA MIN ENSAMHET IFRÅN MIG.


Jag har saknat dig lite idag. En gång var du vettig, vart tog du vägen? Vart tog jag vägen. Borttappade i varandra. Därför vill jag aldrig mer bli kär.

Låt mig göra allt utan att fly från det jag känner.

Igår kväll låg jag på min matta och skrek och bad till en gud jag börjar tänka kanske finns, kanske för att jag är ensam. Jag skrek och bad och sa, snälla fixa min kropp, gör så att den fungerar, jag måste få ro att hantera det jag känner. Jag kräver inte att du ska hantera mina känslor åt mig, gör bara så att min kropp fungerar så att jag får utrymmet att vara ledsen av rätt anledning. Så bad jag. Idag har min kropp funkat.

Den stora skammen.

Ett av problemen med att ha blivit av med en ätstörning är att man lätt hamnar i en cirkel av dubbel skam. Från att innan endast ha skämts när jag gick upp i vikt skäms jag numer också när jag går ner i vikt. Jag skäms över att jag gillar det och över att jag inte har blivit friskare än så här.

Jag har tappat i vikt det senaste året. Först gången sen jag bestämde mig för att bli av med ätstörningen har jag gått ner i vikt. Innan dess alltid upp. Jag har inte direkt försökt, men min kropp har funkat bättre och jag har därför haft lättare att känna om jag är mätt eller hungrig. Den senaste tiden har jag dock gått upp i vikt. Det är fortfarande en faktor säger jag till psykologen, jag hatar att det är en faktor. Idag går jag hemma och har inget att göra, som så ofta annars den senaste tiden.
Jag gör ett test, tar på mig ett par byxor jag inte haft på väldigt länge, inte sen jag igen började förlora vikt, dom faller av mig. Lättnad. Jag hatar att det är en lättnad.

laaaalalalalaaaaaaaaa

Det mest patetiska denna veckan är trots allt när jag kom på mig själv med att sjunga "vem kan segla förutan vind" högt för mig själv.
Jag kan ro utan åror, men ej skiljas från vännen min, utan att fälla tårar...
HAHAHAHA
hehe

Jag vill alltid ha min ensamhet ifred.

Jag var ute ikväll, träffade på en gammal gymnasiekompis, han hade en vän med sig, vi var trevliga, efter ett tag går jag hem, vännen till gamla vännen ringer och förklarar varför han försvann, konstaterar att jag gick hem och att han alltid har ett behov av att samla ihop folk, du behöver inte be om ursäkt säger jag. Sen skickar jag ett meddelande " det var ju fint av dig verkligen. Ha nu en trevlig kväll!" och vet inte om det låter drygt. Skiter i det. Exet har examensfest ikväll, jag skickade ett kort och grattade till examen, han har inte tackat, det gör mig apatisk, ett stort ingenting. Faan ta dig jävla ex! tänker jag utan inlevelse. Idiot, tack för att du påminner mig om varför vi inte hör ihop.

Jag vill alltid äga min ensamhet.
Tänk om H är bäst. När jag ser honom vill jag ligga. Men jag har dumpat honom två gånger, det är inte läge för en tredje.
Hold your horses säger jag högt för mig själv.
Jag är full.