Det var en gång..

i Göteborg. Hon sa att hon var där för att läsa sin utbildning. Hon hade lämnat den lilla staden och det som i 20 år varit hennes hem och flyttat, inte för att hon var äventyrslusten eller modig inte heller för att hon präglades av den skrattretande naivitet som är så typisk för unga människor. Hon hade flyttat för att hon blivit tvingad till insikten om att hon annars skulle dö. Det var hennes pappa som hade bankat in detta faktum i hennes huvud, på den tiden var man tvungen att banka hårt om hon skulle höra och det hade han gjort. Han hade bankat så hårt att hon fått svårt att andas, hon hade varit tvungen att ringa sin bror som sagt åt henne att andas i rektanglar. När hennes mamma kom hem den dagen hade hon hade fått höra om hur hårt hennes man hade slått, hon hade försökt rätta till allt och frågat honom om han var nöjd nu, det hade han inte varit. Det tog honom många år innan han förlät sig själv för det som han gjort den dagen, betydligt längre tid än vad det tagit för henne att inse att det varit precis vad hon behövt. En hård käftsmäll, något så omskakande att det för en kort sekund öppnade hennes hårt slutna ögon och visade henne den verklighet som hon ägnat all sin vakna tid åt att blunda för. Det hon under dessa skälvande sekunder av klarhet fick se var en sån chockerande syn att hon inte längre kunde förneka det vägskäl hon stod inför, stanna och dö, förtvina, svälta ihjäl eller flytta och kanske kanske inte dö.