Sen fick jag anorexia

ser inte tårarna som sakta letar sig ner för mina kinder
ser inte tårarna som sakta letar sig ner för mina kinder
ser inte tårarna som sakta letar sig ner för mina kinder
ser inte tårarna som sakta letar sig ner för mina kinder
ser inte tårarna som sakta letar sig ner för mina kinder
ser inte tårarna som sakta letar sig ner för mina kinder
ser inte tårarna som sakta letar sig ner för mina kinder
ser inte tårarna som sakta letar sig ner för mina kinder

Mamma och pappa ni såg aldrig tårarna.

Den där gången när du sa alla fina saker och grät, var sårbar, sen den gången efter när du var hård som sten och arg på mig för att du tyckte att jag lurades. Så rädd du är.

Packa det fint

Det är ok att du är ledsen säger psykologen, det är ju ledsamt det här som du berättar.
Jag, jag är rädd för att gå in i en depression. Det kommer du inte göra säger hon, du är för medveten men det är jobbigt för dig nu, säger hon, det får det vara. Först flydde du med hjälp av ätstörningen och sen med hjälp exet. Nu har du valt att inte fly.
Jag, jag känner mig blottad, helt utlämnad till mig själv. Så jävla rädd. Det är det här som jag har, det är den här uppväxten, de här erfarenheterna och det går inte att ändra så jag får väl vara här mitt i bland allt mitt bagage.
Packa det fint i min stora väska, slänga upp det på ryggen, resa mig och sen gå.

Mönster

Jag är på besök hos mina föräldrar.
Min pappa kommer ner i källaren där jag sitter och tittar på tv.
Han säger att mamma berättat precis det som jag bad henne att inte berätta, att jag blev ledsen sist jag var hemma. Ledsen för att trots att jag inte vart hemma på fem månader frågar han mig faktiskt ingenting, absolut ingenting. Han är totalt uppe i sin egen värld, jag är ingen , bara en lyssnare en åhörare av andras historier.
Han förklarar varför det var så den kvällen, han förklarar hur mycket han hade att tänka på och börjar som ett led i detta berätta om hans familjs bakgrund. Till en början lyssnar jag,
fascinerad,
han fortsätter berätta,
jag fortsätter lyssna men en sorg smyger sig på,
fortsätter lyssna,
en tår i ögonvrån,
han har pratat med mig i en timma nu,
fortsätter lyssna,
han rättar till bordet framför sig,
jag fortsätter lyssna,
han sätter båda fötterna i marken,
fortsätter lyssna,
han reser sig upp,
ser inte tårarna som sakta letar sig ner för mina kinder,
godnatt säger han,
ta hand om dig
och så går han
upp för trappan
från källaren.

Och jag pallar inte att sova i samma säng som jag och exet gjorde när vi var här utan tar en annan.

Jag visste inte hur man älskade.

Jag gav upp allt som var mitt för din skull. Jag visste inte hur annars man skulle göra.

Ensamheten

är annorlunda nu. När jag var med dig kunde jag alltid lägga över den på dig, skylla på dig och du satt där som en vägg och fick mig att känna mig ännu mer ensam. Ensammaste känslan i världen av att inte nå fram.
Jag försökte desperat nå dig, det är det som skrämmer mig att jag försökte så jävla mycket och att jag förväntade mig så jävla mycket. Förväntade jag mig för mycket? Kvävde jag förhållandet som en riktig kvinnoklyscha? Mycket troligt, men du och jag, vi hjälpte och stöttade inte så som jag tänker att det måste vara tänkt att man ska göra.
Det skrämmer mig också hur ensam jag känner mig nu. Skillnaden är att den känslan är min nu och bara min, ingen att skylla på, ingen att sitta ensam bredvid, ingen räddare att hoppas på.
Här är jag och MIN ensamhet.
Min min min ensamhet.

What to do?!?!

När man har massa tid och alldeles självmant skaffat sig all denna tid, denna lediga härliga tid, och sen plötsligt inser att man har alldeles för lite saker att fylla den med och strax därpå plötsligt inser att man inte alls är en av de där personerna som tycker att det är så himla skönt att va ledig så som man inbillat sig.
Vad gör man, tips tips tips dvs förutom att stalka alla ens vänner och be dom dra med en på saker som dom inte alls har tid med.

Jag och mig och mitt.

Insikter jag hittat sen förlorat och sen hittat tillbaka till.
Vi sågs igår, jag och exet råkade vara på samma ställe.
Jag går fram och hälsar och hjärtat bankar, benet skakar så mycket att jag bestämt måste sätta det i marken.
Först pratar vi hjärtligt, det känns obehagligt, som ett svek, jag tar ett steg tillbaka, sträcker på ryggen och är drygare, det känns bättre.
Innan jag går hem kommer jag fram till honom säger hejdå, han frågar om jag ska gå redan ( bandet spelar, har nyss börjat) ja, säger jag, jag tycker inte att dom är så bra, pekar på bandet.
Vaknar utan ångest. Vaknar med insikter jag förlorat och sen hittat tillbaka till.
Han var vacker, men jag saknar inte.
Han kan få vara vacker på sitt håll.
Jag och mina vänner på ett annat ställe i lokalen än hans och sina.
Jag som möter honom på väg till toaletten och nickar mot honom, båda ler.
Han var min moral, den som blev domaren över hur jag skulle vara och sådan som var rätt och sådant som var fel.
Dödsdömt.

Hoppa

Så nu är sorgen här igen, tänker att det måste vara ok, att jag inte behöver få panik. Vet vet vet att det aldrig kan bli som förut med ätstörningar och ångest. Jag får vara ledsen tänker jag, känner att det är en annan sorg, en tydlig.
H, exet, vännen som är martyren med stort M, människor som jag väljer att plocka bort från mig själv för att jag vågar lämna plats för något annat för andra människor som jag mår bra av, lämna energitjuvarna som finaste vännen säger.
Önskar jag kunde behålla H på något vänster dock, kanske i framtiden.
Hopp hopp hopp som i det finns hopp.

Avslutade med H

Att fortsätta vara med han hade varit att nöja sig.
Han grät, jag grät för att han grät och för att han inte kommer fortsätta ge mig allt det fina.
Faan vilken fin människa han är.
Jag önskar jag kände annorlunda men till slut vet jag att det gör jag inte och det kommer jag heller inte göra.
Men jag kommer sakna honom.
Faan vad jag kommer sakna honom.