Lost in translation.

Jag kollar efter dig överallt, åt alla håll. Jag vet inte vad det är jag vill dig. Jag vill se dig, prata med dig, kanske sakna dig. Ett avslut.
Alla andra ser dig, dom berättar om var. Varje gång dom säger att dom sett dig förväntar jag mig att dom ska säga att dom sett dig med någon, någon speciell. Det gör dom inte. Jag undrar hur det kommer att kännas när det händer. Kanske kommer det göra ondare än vad jag tänker mig.

En nästanvän var här. Jag sa till nästanvännen att det är lustigt, för första gången jag träffade dig upplevde jag dig som dryg, det är du verkligen inte. Nästanvännen blev ledsen och jag bad om ursäkt och bad om ursäkt och bad om ursäkt. Nu är jag ledsen. Jag är bättre än att jag ska behöva be om ursäkt så många gånger för något som inte var elakt menat alls. Liknar vännen som är största martyren. Hålla på avstånd.

Jag håller alla på avstånd.

Jag är ensam.

Det har jag alltid varit.

Det är inte bara nu, men det är först nu jag inser det. Det är vilsamt.
Det är ledsamt.

Jag ville att du skulle lösa min ensamhet. Det gjorde du. Sen gav du tillbaka den till mig med råge.
Tack. Jävligt mycket tack.

Jag vill inte längre att någon ska se mig. Det tjänar inget till. Det ger mig inget.

INGEN SKA FÅ TA MIN ENSAMHET IFRÅN MIG.


Jag har saknat dig lite idag. En gång var du vettig, vart tog du vägen? Vart tog jag vägen. Borttappade i varandra. Därför vill jag aldrig mer bli kär.

Låt mig göra allt utan att fly från det jag känner.

Igår kväll låg jag på min matta och skrek och bad till en gud jag börjar tänka kanske finns, kanske för att jag är ensam. Jag skrek och bad och sa, snälla fixa min kropp, gör så att den fungerar, jag måste få ro att hantera det jag känner. Jag kräver inte att du ska hantera mina känslor åt mig, gör bara så att min kropp fungerar så att jag får utrymmet att vara ledsen av rätt anledning. Så bad jag. Idag har min kropp funkat.