Trycket

över bröstet är nästan konstant. Det är förlamande samtidigt som jag verkligen inte kan slappna av. Jag vet att det är stress. Det irriterar mig för jag har en sån livslust men det här jävla trycket är påfrestande. Men jag tänker att det första steget i att släppa stressen är att acceptera den. Så ja, jag antar att det är ok att man är lite jävla stressad när det precis tagit slut med ens första riktiga kärlek. Så ok, jävla jävla stress, kom och förstör, jag ska vänta ut dig och sen komma tillbaka starkare än någonsin.
Välkommen!