Andas

Jag har hatat att du inte orkat se hela mig, ta in hela mig. Det är så elakt att ge allt det du till en början gav och sen sluta och lämna mig undrandes över varför jag inte längre dög. Du anar inte hur ont det har gjort, hur det har värkt i hela min kropp natt efter natt och när jag har gråtit hur du inte har orkat se. Du anar inte.
Men nu är det slut, jag har ingen värk kvar. Jag tvivlar inte längre på att du verkligen försökte eller att du älskade mig. Men den plats i hjärtat som rymde all värk är tömd och den platsen ger mig nu utrymme att andas och jag tar djupa djupa djupa andetag och sen ler jag.