Alla kvinnor i min familj (jag önskar att det åtminstonde var alla i familjen men i det här fallet, för mig, är det mellan min pappa, min bror och min

mamma och mina tre systrar en signifikant skillnad)

På ett sätt är jag arg på er för att ni är så jävla smala. Smalare än mig nuförtiden.
Ni hjälpte mig att ta mig ur min ätstörning och sen går ni och själva blir jävligt smala. Som ett svek. Som att ni lurades lite.

Det objektivt subjektiva.

I min kurslitteratur så står det följande om känslorna inför kärlekspartnern:
Kärlekspartners gillar, liksom barnet med sin förälder, att ha ögonkontakt under längre tid och är fascinerade av varandras fysiska karakteristika (känner på mun, näsa etc.)

Det är så himla fint på något vis. Att det finns kurslitteratur om det här.

Man får aldrig ge upp tänker jag.

Man måste kämpa, hämta sig upp ur det djupa hålet om och om igen och igen. Om man inte vill dö är det enda sättet, om man inte tänker dö, än, är det enda sättet. För jävla envis, förjävla envis.

När jag är lycklig så ska jag suga i mig lyckan. Ett liv. Ibland är jag så jävla lycklig.

En jobbarkompis till mig sa att hon inte tror på en gud som människor kan definiera.
Det gör inte jag heller.
Jag tror på den andra.

Jag struntar i att

flörta med de narcissistiska män jag ett tag dragit mig till. Min bror säger att jag dragits till dom för att dom är ofarliga. Han är klok. Jag blir aldrig kär i självgoda män. Jag gillar uppmärksamheten, men jag faller aldrig.

Idag struntade jag i att svara på självgode man 2s meddelande, jag inser att jag genom att göra så lämnar utrymme för något äkta.

Jag får lite ont i magen.

Men en del av mig vill inte längre ha dom som slår mig på rumpan när vi ligger, som i stundens hetta kallar mig sin leksak istället för sin älskade.

Han har skrivit låtar om mig nu

jag har väntat på dom sen det tog slut. Han skriver som vackrast när han är ledsen. Nu kom låtarna om oss.
Jag fick lyssna på dom i två dagar, jag lyssnade lyssnade och insöp melankolin och förlät och grät.

Sen blockerade han mig från sidan, jag kan inte lyssna mer.

Detta är vad jag har kvar, jag önskar jag hade fått lyssnat så många gånger fler.

"inga telefonsamtal om hur lyckliga vi var, så att du sen kan somna i hans famn"

Så sjöng han

"nu har jag sagt det jag inte trodde jag hade i mig att få fram"

"du drar ut på tiden, precis som du gjorde, förut när vi var sams"

mina bitar att ha, att komma ihåg.

"någon annan tid, någon annanstans kanske att det fanns en chans men nu kan jag inte se hur vi ska kunna få varann"

"vi har gått runt i cirklar och gjort vad den andra vill"

"varför ska det vara så svårt att vara tillsammans"

"snart ska jag säga det jag nu vet du vill höra"

Detta kan han inte ta tillbaka, det är mina bitar nu.

"du sitter bredvid mig fastän du borde gått härifrån för länge sen"

Små pusselbitar att fylla i alla luckor som du lämnade.