Ångest

Jag har en klump. Den sitter halvvägs upp i halsen. Jag tror den är rund. Den är tjock och ogenomtränglig. Den har mjuka kanter men den är inte behaglig. Jag har spenderat en tid nu på att fundera på när jag fick den. Var det när pappa berättade att självmord inte är farligt, inte livsfarligt i alla fall. Var det när A spelade tv-spel, såg att jag grät och sen fortsatte spela. Jag tror i alla fall att den växte när jag insåg att det är den som håller mig kvar. Den växte när jag insåg att den tar min inspiration. Den växte när jag insåg att den gör mig dum. Jag tror att den livnär sig på rädsla. Den känns så tydligt nu att jag är ganska säker på att om jag bara kunde så skulle jag kunna sticka ner handen i halsen, ta ut den och granska den. Jag tror den är röd. Köttig. Varm. Stunstig. Som jag tänker mig ett hjärta fast inte lika blodig. Och den livnär sig inte på syre. Utan på rädsla. Vet du att jag är så förbannat trött på den. Men när jag tänker på den har den mjuka kanter. Den är rosaröd. Nästan vacker. Som levande. Den är inte ond när jag tar ut den. Den är nästan ynklig. Kanske skulle jag, om jag fick ut den, släppa ner den i halsen igen. För att jag skulle tycka synd om den. Och när jag sedan tänkte på den så skulle jag tänka på den med värme. Som jag föreställer mig att man tänker på ett foster... och då skulle den dö. För jag tror att den livnär sig på rädsla. Kanske skulle jag sörja den då. Ordna en begravning. Köpa blommor att slänga ner i halsen. Kanske skulle någon ha köpt vit oleander. Så att jag dog.

Så jag har...

.. en ensamkväll ikväll. Sådana som jag ofta hade förut. Fast dåliga. Det har varit en egentligen ganska dålig dag. Jag har känt mig liten. A kommer och jag vill att han ska rädda mig men jag ber han inte om det. Jag säger att jag är trött. Han går. Det är bra. Jag går till biblioteket. Dom har någon typ av afrikansk afton och jag köper två ringar som består av någon apart del av kon. Sen köper jag dyr hämtmat. Sen tittar jag på boys of summer. Sen poppar jag popcorn. Sen klipper jag mitt hår, sen är jag. Och det är ok igen och A behövde inte rädda mig. Det är fortfarande det jag är mest rädd för. Att jag inte ska kunna rädda mig själv. Fast jag kan. Jag kanske tror att jag kan.

Så vi pratar....

... vi har ett snack, jag säger, jag tycker vi har det fint, jag trivs, that's it. Han säger, något mycket mindre än vad jag säger. Och jag vet ,jag vet jag vet jag vet att han också menar det jag menar och det är så futtigt det jag tänker, men jag ställer mig ändå på avgrunden till mitt svarta håll ett tag. Jag tittar ner det är bekant det som väntar där nere. Han frågar hur det är. Han säger, du vet blomman jag fick av dig, den jag har på mitt kontor. Den var så liten. Nu har den växt, den är ett träd nu. Jag har planterat om den. Alla som kommer in kommenterar den, blomman jag fick av dig...

Vad är det som är..

så skönt med tanken att han kommer bedra mig. Jag söker mig till den tanken titt som tätt och sen slår jag på den på det där rationella sättet som jag lärt mig, att det inte är troligt, att han inte är en sådan person och att allt han gör visar att han vill ha mig. Och det är bra men det gör mig också ledsen. Det oundvikliga sveket. Sådana starka känslor kan man inte fly ifrån och därför kan man inte heller stanna i dom man har. Där i den känslan är kaos, upptagenhet, totalitet, svart och vitt. Så nu går jag här hemma, han träffar sitt ex och en del av mig vill att han ska bedra mig. Kanske helst med henne, nykter en söndagskväll. Inga ursäkter, bara ett stort oundvikligt inbäddande vilsamt totalitärt fruktansvärt och ofrånkomligt svek. Äntligen något att ta på, äntligen en ursäkt att förklara all min sorg med.