Och mig och han.

Sen undrar jag om jag ger honom det han vill ha sen undrar jag hur faan jag ska kunna göra det när han inte berättar vad det är. Det enda han vill kan ju inte vara att jag ska lämna honom ifred, att jag ska sluta vara på honom kväva honom som jag antar att han tycker att jag gör. Och någonstans i mig gör det så ont för jag tänker att om han visste det jag skriver här skulle han göra slut, så som jag trodde han skulle göra när jag berättade att jag läst hans dagböcker, så som han aldrig gjorde. Han har ingen energi kvar tänker jag och då funderar jag på hur jag kan ha energi kvar. Kanske har han mer energi än mig kanske är vårat förhållande inte något att slåss mot så som det är för mig, fast jag ser att han slåss mot andra än jag eller försöker kväva dom i alla fall. Och nu är jag ett litet barn igen som sitter på min lilla bebisrumpa och inte tror att jag kan kontrollera mitt liv.
Jag är ofta ett litet barn, inte lika ofta som förr men för ofta.
Men jag undrar om vi skulle ha ett förhållande om jag inte jag var en bebis.
Och nu vill jag gråta igen och jag blir rädd för detta är en av anledningarna till att jag skriver så lite nu, för varje ord jag skriver krymper jag, gräver mig ner i en identitet av litenhet.
Men det måste väl kunna bli något bra det här, något bra att jag gör något jag inte vågat se att jag vill, för så rädd är jag.
Sen undrar jag om det är därför alla som startar ett förhållande bloggar mindre och mindre för att man måste, mycket mer än annars, hålla uppe en fasad. Varför kan man inte leva lika brutalt ärligt i ett förhållande som när man är singel, är det den andra man skyddar?
Och nu önskar jag att du kom och drog upp mig räddade mig på det där sättet som du aldrig kommer göra för du är inte min räddare i nöden, men jag låter dig heller inte vara min jämlike.