Gud vad jag är helvetes jävla rädd

för att falla för den här mannen, för jag gör det.
Jag tänker att oftast är lösningen på rädslan att inte göra någonting speciellt alls.
Jag ska bara vara rädd.

"Du har rivit ner alla mina försvar" sa han
"jag älskar dig" sa han

så sa exet också.

Jag ska bara vara rädd.
Jag handlar inte alls.

Jag är kär..

på världens mest oromantiska sätt.
Jag faller inte handlöst huvudlöst, jag stannar upp jag tänker jag känner efter och sen blir jag lite, lite mer kär.
Jag frågar honom saker och han får mig att lita på honom, sen blir jag lite mer kär.
Jag ser till att få egentid sen träffar jag honom när jag landat och jag blir lite mer kär.
Jag tar i honom när jag känner mig stark, jag hanterar min egen jävla skit, sen blir jag lite mer kär.
Jag är kär.

Och igår viskade han i mitt öra "jag är så svag för dig".
Och han sa att han kunde skrika ut det från hustaken.

Jag är kär.

Sen så ler han mot mig

för jag har tagit av mig glasögonen och han säger "ser du mig nu?!" och jag skrattar och säger att han är precis som barnen var mot mig i lågstadiet sen säger jag "nej jag ser inte dig" och han undrar hur jag då kan veta att det är han och jag svarar "för det pirrar i mig så som det bara gör när jag är med dig".