Jag och exet 25e november 2007

Jag tyckte du skulle vara tacksam för hur lätt jag tog dig tillbaka så jag köpte dig en present. jag ville du skulle uttrycka för mig hur glad du var för våran tid, jag köpte dig en blomma på vår dag. Jag vill att du ska säga hur fantastisk du tycker jag är så jag säger att jag älskar dig. Idag dansade jag naken framför dig för du är vackrast utan kläder.

Du slängde en blick på mina bara bröst, du log, tittade bort pratade i din telefon. Du är vackrast utan kläder.

Hela anledningen till att

jag orkade stanna hos dig så länge var nog för att det hade varit så fantastiskt om du, som så länge avvisat mig plötsligt skulle lämna ut dig till mig. Jag tror att det var det jag väntade på, att du en dag skulle förändras och helt och totalt lägga ditt liv i mina händer så som jag gjorde med mitt. Jag skulle då ha fått min ultimata revansch, inte bara inför dig utan inför mina föräldrar, mina syskon, mina vänner och alla de som haft mig som ett andrahandsalternativ..
Men du hade aldrig tänkt överrösa mig med något, eller hur? Inte ens med hat. Så lite värd var jag för dig.
Trodde jag.

Först idag, nästan 2 år sen det tog slut säger du att du kanske orkar träffa mig och fika. Kanske.
Till slut fick jag krossa dig under min sula, se dig gråta, säga att du älskade mig, se dig bli arg. Till slut fick jag min revansch.
Jag hoppas jag aldrig behöver ta ut revansch på världen igen.
Jag är ledsen.

Det är några saker ni behöver veta.

Saker som är essentiella för själva existensen här på jorden.

Det är följande saker.



Ingen kommer någonsin bära hela dig.



Det är egentligen inte ens det du vill.



Men din största rädsla är att dina ben inte kommer bära dig när du försöker gå helt själv.



Det kanske dom inte gör.



Men det är dina ben.

Villkorad kärlek.

Du säger att du älskar mig.
Du säger det inte ofta, du är rädd att pressa mig. Men ibland kan du inte låta bli så du säger det. Senast sa du att du älskade mig så mycket. Jag kniper med min mun, jag säger att du är fin, ibland till och med att du är den finaste.
Jag är kär i dig.

Sist jag var kär, föll jag, föll jag, föll jag. Sen, längst längst nere, uttömd av fallet på själva essensen av mig. Där var ingen som fångade.

Aldrig mer.

Sen, om du motbevisar mig. Då kommer jag att älska dig. Det lovar jag.

Gud vad jag är helvetes jävla rädd

för att falla för den här mannen, för jag gör det.
Jag tänker att oftast är lösningen på rädslan att inte göra någonting speciellt alls.
Jag ska bara vara rädd.

"Du har rivit ner alla mina försvar" sa han
"jag älskar dig" sa han

så sa exet också.

Jag ska bara vara rädd.
Jag handlar inte alls.

Jag är kär..

på världens mest oromantiska sätt.
Jag faller inte handlöst huvudlöst, jag stannar upp jag tänker jag känner efter och sen blir jag lite, lite mer kär.
Jag frågar honom saker och han får mig att lita på honom, sen blir jag lite mer kär.
Jag ser till att få egentid sen träffar jag honom när jag landat och jag blir lite mer kär.
Jag tar i honom när jag känner mig stark, jag hanterar min egen jävla skit, sen blir jag lite mer kär.
Jag är kär.

Och igår viskade han i mitt öra "jag är så svag för dig".
Och han sa att han kunde skrika ut det från hustaken.

Jag är kär.

Sen så ler han mot mig

för jag har tagit av mig glasögonen och han säger "ser du mig nu?!" och jag skrattar och säger att han är precis som barnen var mot mig i lågstadiet sen säger jag "nej jag ser inte dig" och han undrar hur jag då kan veta att det är han och jag svarar "för det pirrar i mig så som det bara gör när jag är med dig".

Det är..

när man ligger där, inslingrad i någons armar, det är när han säger något fint och det inte känns och när man säger något fint tillbaka för det spelar ingen roll eftersom det ändå inte känns, det är bla då hela livet blir lite fattigt, tomt, grått.
Man skriver ett sms och man skriver "du är fin" för igår fyllde jag år och jag börjar bli gammal och jag vill känna att det bränner och pirrar och att jag inte kan låta bli att säga "du är så himla himla himla fin", man vill säga "vi köper ett hus, vi bygger en båt, vi skaffar sådana där små, små människor", man vill så gärna.
Ibland vill man bara så gärna.

Alla kvinnor i min familj (jag önskar att det åtminstonde var alla i familjen men i det här fallet, för mig, är det mellan min pappa, min bror och min

mamma och mina tre systrar en signifikant skillnad)

På ett sätt är jag arg på er för att ni är så jävla smala. Smalare än mig nuförtiden.
Ni hjälpte mig att ta mig ur min ätstörning och sen går ni och själva blir jävligt smala. Som ett svek. Som att ni lurades lite.

Det objektivt subjektiva.

I min kurslitteratur så står det följande om känslorna inför kärlekspartnern:
Kärlekspartners gillar, liksom barnet med sin förälder, att ha ögonkontakt under längre tid och är fascinerade av varandras fysiska karakteristika (känner på mun, näsa etc.)

Det är så himla fint på något vis. Att det finns kurslitteratur om det här.

Man får aldrig ge upp tänker jag.

Man måste kämpa, hämta sig upp ur det djupa hålet om och om igen och igen. Om man inte vill dö är det enda sättet, om man inte tänker dö, än, är det enda sättet. För jävla envis, förjävla envis.

När jag är lycklig så ska jag suga i mig lyckan. Ett liv. Ibland är jag så jävla lycklig.

En jobbarkompis till mig sa att hon inte tror på en gud som människor kan definiera.
Det gör inte jag heller.
Jag tror på den andra.

Jag struntar i att

flörta med de narcissistiska män jag ett tag dragit mig till. Min bror säger att jag dragits till dom för att dom är ofarliga. Han är klok. Jag blir aldrig kär i självgoda män. Jag gillar uppmärksamheten, men jag faller aldrig.

Idag struntade jag i att svara på självgode man 2s meddelande, jag inser att jag genom att göra så lämnar utrymme för något äkta.

Jag får lite ont i magen.

Men en del av mig vill inte längre ha dom som slår mig på rumpan när vi ligger, som i stundens hetta kallar mig sin leksak istället för sin älskade.

Han har skrivit låtar om mig nu

jag har väntat på dom sen det tog slut. Han skriver som vackrast när han är ledsen. Nu kom låtarna om oss.
Jag fick lyssna på dom i två dagar, jag lyssnade lyssnade och insöp melankolin och förlät och grät.

Sen blockerade han mig från sidan, jag kan inte lyssna mer.

Detta är vad jag har kvar, jag önskar jag hade fått lyssnat så många gånger fler.

"inga telefonsamtal om hur lyckliga vi var, så att du sen kan somna i hans famn"

Så sjöng han

"nu har jag sagt det jag inte trodde jag hade i mig att få fram"

"du drar ut på tiden, precis som du gjorde, förut när vi var sams"

mina bitar att ha, att komma ihåg.

"någon annan tid, någon annanstans kanske att det fanns en chans men nu kan jag inte se hur vi ska kunna få varann"

"vi har gått runt i cirklar och gjort vad den andra vill"

"varför ska det vara så svårt att vara tillsammans"

"snart ska jag säga det jag nu vet du vill höra"

Detta kan han inte ta tillbaka, det är mina bitar nu.

"du sitter bredvid mig fastän du borde gått härifrån för länge sen"

Små pusselbitar att fylla i alla luckor som du lämnade.

Det allra konstigaste

med att kolla mig i spegeln nu och inse att jag har gått upp i vikt är att jag inte bryr mig.
Jag vet att kläder sitter tajtare, att mitt ansikte är lite rundare. Jag prövar ett par byxor för att bevisa den poängen, inget känner jag. Dom sträcker och dom drar. Jag väntar på ångesten. Inget händer.
Jag kollar på mig själv i profil, käken är inte lika markerad..inget, absolut inget.

En dag snart kommer den, dagen då jag inser att jag har blivit jävligt ful och fet, så som den alltid har kommit när jag gått upp i vikt.....

eller?

Du..du som en gång läste

läser du fortfarande?
Ger jag dig någonting.
Förstår du vad det är jag menar när jag menar saker?
Är det kanske du som är den som ska rädda mig.
Jag önskar ibland verkligen att någon bara kunde rädda mig.

Missförstå mig rätt. Jag är lycklig.
Men ibland vill jag bara bli buren.

Någonstans långt inne är jag fortfarande en hopplös romantiker...

Och jag tänker att när jag dör har åtminstone varit hopplöst förälskad en gång. Hopplöst hopplöst hopplöst förälskad.
Pirra i hela kroppen, inte kunna äta, inte sova, få rysningar bara av att tänka på honom.
Jag har åtminstone en gång varit hopplöst förälskad.
Ni anar inte hur vacker han en gång var.

jag ser så många begräsningar hos migs själv i ett förhållande

jag förstår till exempel inte hur någon annan ska orka vänta medans jag landar i beslut, det kan ta veckor innan jag städar bara för att jag vägrar att göra det innan jag vill, jag har gjort så mycket i mitt liv för andras skull att jag vägrar att göra något som jag inte känner för till 100 procent, kan hända det verkar pubertalt, kan hända det är pubertalt, men det gör mig lugn och jag har bara mig själv att ta hänsyn till, hur ska någon annan orka vänta på mig.
Allt mitt behov av ro, mitt behov av att stänga av alla andra för att kunna tänka, mitt behov av att bara andas, bara vara, kravlöst. Hur ska någon annan kunna vara här, här bredvid mig och förstå det, förstå att jag inte har sstt upp mina tavlor på dom här väggarna för att dom inte känns som mina, för att jag inte kan när väggarna inte känns som mina.
Hur ska någon annan kunna förstå att det bara är ibland jag kommer så långt i mitt kännande att jag bryr mig om att min cykel är trasig, att mitt hår är slitet, att mina kläder är trasiga, att jag kollar för lite på nyheter, att jag inte tränar tillräckligt. Kan någon någonsin förstå att det finns en anledning till allt det här, kan den personen tillåta det vara min anledning, mina problem, kan jag tillåta någon annan att ha sitt.
Jag menar inte att jag inte är lycklig, ofta är jag lycklig, men jag orkar inte ha någon annan bredvid, hur ska jag kunna veta att den personen inte dömer, jag orkar inte bli dömd. Jag har nog med mig och mina begränsningar.
Gud du var min domare så strikt under min uppväxt, jag orkar inte ha någon som på ens ett omedvetet plan kan döma mig. Jag vill inte. Men jag vill.
Jag vill titta in i någons ögon och känna saker, jag vill ha en kropp nära som vill vara där nära mig på samma sätt som jag vill vara nära den. Men jag tycker jag har så få mål här i livet, det känns som att folk gör saker hela tiden och att jag inte gör någonting alls. Men det borde inte stämma, det här året har jag flyttat till en ny stad börjat en ny krävande utbildning. Jag gör saker, men dom känns inte på det sätt som jag tror att dom ska kännas. Ensam klarar jag allt,så jävla stark är jag, jag vet bara inte om jag klarar att vara tillsammans.

Sen

sen blev hon kär, sen blev hon större än livet, större än allt. Hon fick allt, mycket mer än hon trodde någon någonsin kunde ge till henne, eufori och skräck, allt fanns helt plöstligt att förlora, allt, hon drömde mardrömmar om hur hon var otrogen och hur han försvann, hur han gjorde slut och hur hon förstod, mardröm efter mardröm efter mardröm, så mycket att förlora. Och sen bara hände det, det togs bort från henne, det allra vackraste hon mött. Sakta minskade det, hon hade haft allt, nu fick hon se, det kändes som att hon stod bredvid, den allra vackraste vackra man dra sig undan, en liten bit i taget. Inte lika intensiva kyssar, inga varma ord, inga vackra sms, inga jag längtar efter dig, inga möten i dörröppningen, inga bekännelser om ens innersta innersta, inga skratt, inte ens ilska, ett stort stort stort ingenting. Hon anklagade sig själv, det måste varit hon, vad hade hon gjort för att han skulle försvinna, hon försökte ändra sig, ändra sig, ändra sig...tynade sakta, sakta, sakta bort. Och en dag var det slut, hon ville inte försvinna igen, hon ville inte försvinna igen, hon gjorde slut. Hon sårade honom så som han sårat henne, hårda ord, hårda blickar, hårda känslor, hårda handlingar. Och han sårades. Igår skrev hon ett brev, berättade att hon kom ihåg även dom fina delarna. Att hon älskat honom.
Men idag sitter hon här och undrar, kommer jag någonsin mer våga bli kär?
Vågar ni?

För första gången..

..på väldigt länge längtar jag efter att ha någon nära nära. Någon som kysser mig för att jag är jag och för att det just då, i just den stunden. och kanske en liten liten tid framöver inte finns någon annan. Någon som säger åt mig att jag är vacker, inte bara som en komplimang utan för att man inte kan låta bli att säga det. Någon som ser mig.
Någon som jag är glad bara om jag får vara i samma rum som. Någon att le åt interna skämt åt eller bara åt vetskapen om att det är vi nu. Någon som aldrig slutar ta i mig, tar i mig, tar i mig. Någon vars mun jag kan dra mitt finger över, bara för att få känna. Någon som får mig att tro att inget annat spelar någon roll, bara för en liten stund.

Jag har sett det hända folk, det har hänt mig.

Sitter här i den nya staden i den nya lägenheten och borde egentligen plugga..

men tar mig en funderar på mig och exet. Vad faan var det som hände, han är rolig, jag är rolig, vi hade bra sex, han är en något så när fin människan likaså är jag. Vi var attraherade av varandra, hade en himlastormande förälskelse.
Sitter och försöker komma fram till ett rätt och ett fel, eller för all del den goda och den onda, vill gärna göra en övergeneralisering som man eventuellt skulle kalla det på min nya utbildning. Det som till slut slår mig är...det blev helt enkelt bara BAJS av alltihop. Ditt fel hit och mitt fel dit. Jävla skit hit och dit. NOG!

Hej! Vem du än är, du som läser.. jag har en sak jag vill att du ska veta..

..Jag är så jävla lycklig.

Jag har upptäckt att mina känslor finns av en anledning och just därför kan jag lita på dom.

Du förstår, jag bara handlar oftast tänker jag inte ens så mycket innan, det är sjukt, jag tänker inte på vad som är rätt, jag bara gör. Och det funkar. Det har faktiskt visat sig det här året att jag inte är en ond människa, mina spontana reaktioner och instinkter håller att lita på. Du anar inte vilken lättnad det är.

Jag har skaffat mig en framtidsplan. Den innebär att jag måste kasta mig ut och jag, jag kommer göra det.

Exet..jag hoppas han blir lycklig.

Jag hoppas att du är lycklig om inte så får du gärna skriva till mig. Vi kanske kan prata om det.