Hela anledningen till att

jag orkade stanna hos dig så länge var nog för att det hade varit så fantastiskt om du, som så länge avvisat mig plötsligt skulle lämna ut dig till mig. Jag tror att det var det jag väntade på, att du en dag skulle förändras och helt och totalt lägga ditt liv i mina händer så som jag gjorde med mitt. Jag skulle då ha fått min ultimata revansch, inte bara inför dig utan inför mina föräldrar, mina syskon, mina vänner och alla de som haft mig som ett andrahandsalternativ..
Men du hade aldrig tänkt överrösa mig med något, eller hur? Inte ens med hat. Så lite värd var jag för dig.
Trodde jag.

Först idag, nästan 2 år sen det tog slut säger du att du kanske orkar träffa mig och fika. Kanske.
Till slut fick jag krossa dig under min sula, se dig gråta, säga att du älskade mig, se dig bli arg. Till slut fick jag min revansch.
Jag hoppas jag aldrig behöver ta ut revansch på världen igen.
Jag är ledsen.