att det verkligen är slut, att det inte kommer bli vi igen. Han hade inget hopp, vi har pratat och vi grät och grät och grät.
Oavsett om han hade haft hopp så vet jag inte om jag tror att det hade gått, men man kunde alltid luta sig på det när det blev som värst, att det kanske kunde gå.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar