Och idag vill jag liksom

bara gråta.

Det har inte med min vikt att göra. Det har med vänner att göra. Med anpassning och missanpassning och att det inte finns någon jävla handbok för hur man hanterar konflikter, en enskild handbok för varje tänkbar konflikt och varje känsla relaterat till den.
För jag vet fan inte alltså.

Stolt sträcker jag ut mig. I hela min vikt.

Brer ut mig. Flödar. Är stolt.

Jag är fortfarande..

så fascinerad.
Tror att jag har gått upp i vikt. En känsla mest. Så får jag ångest, i en kvart.
Sen inser jag hur lite jag egentligen bryr mig.

Varje gång. Varje gång så blir jag stolt.

Jag vet inte...

men hela den här grejen med att må bra.
Jag vet inte om jag gillar det, eller jag gillar inte att jag gillar det (som exet sa när han smiskade mig hårt på stjärten). Det känns som att jag håller saker ifrån mig, ser dom från något slags utifrånperspektiv. Allt förlorar sina djupaste nyanser.

Ingenting är längre så jobbigt att jag inte kan andas. Jag skrattar mycket.

Man pratar om sensationseakers. Sådana som klättrar på berg där chansen är 50/50 att dom dör/lever.
Jag tror att jag är en känslomässig sensationseaker. Jag letar efter saker som känns på ett ohanterligt sätt. Får blodet att rusa, kinder att blossa, magen att knyta sig.
Desto bättre jag mår desto färre saker får mig att tappa fattningen.
Jag längtar efter att tappa fotfästet.

Jag längtar efter att bli kär.
For the rush.