Det är så hemskt när den kommer. När sorgen kommer. När den biter sig fast i hjärtat, placerar en klump i ens hals och en förlamande känsla i hela kroppen.
Fast jag försöker föreställa mig hur det var när jag kom hem till dig och du sken upp och kom emot mig och kysste mig, innerligt kysste du mig. Hur det var när du ville umgås och prioriterade bort allt annat för mig. Hur du höll mig uppe när jag grät och hur du då frågade och frågade igen och igen varför jag gick sönder.
Men jag kan inte det, kan inte föreställa mig det, det var inte så vi gjorde. Du gjorde inte så och jag försökte jämt få dig att göra så, jämt, jag saknar dig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar