Faan

du är så jävla fin, du har nästan allt. Men du vågar inte släppa in mig, om du bara vågat. Vilken sida du än visat under de där sekunderna av brutal ärlighet så hade jag tagit dem bara du visat mig, jag hade aldrig dömt dig hårt. Det som är perfekt är det för att det har sina brister och jag hade älskat dina om du bara låtit mig se dom. Jag lät dig se mina och du avskydde mina för att du inte vågade visa dina, vågskålen mätte vägde och nu i efterhand, efter 1 1/2 år av att jag känt mig liten, minst, inser jag..du är så liten så liten och jag saknar dig.
Min älskade älskade älskade.
Den vackraste någonsin som jag lämnat för jag måste våga tro på något bättre.

Du sa att du inte ville något hellre än att det skulle funka, men ändå vågade du inte, allt stod på sin yttersta spets och du vågade inte.
E frågade vad jag hade gjort om du kommit till mig nu och velat ha mig, sagt att du skulle kämpa med mig inte mot mig, jag sa att jag hade tagit han tillbaka men att det inte spelar någon roll för det kommer han aldrig göra. E sa " vad sorligt".