Och den här bloggen får mig att bläddra i gamla dagböcker. Det är ingen rolig syn. Det är ingen rolig syn delvis för att jag alltid skrivit när jag varit ledsen och sen för att mycket av det är patetisk skit, man tror man är så jävla speciell med sin lilla fina dagbok sen läser man det 3 år senare och inser att man är precis som alla andra, lika patetisk i sin allra mest patetiska stund som alla andra är. Och så undrar jag om jag kan tillföra något till bloggvärlden om jag kan bli något speciellt, för det måste jag vara, jag måste vara något speciellt. Inte som alla andra, inte unik på det sätt som alla människor är unika på utan unikt jävla unik. Så få saker man kan göra som kommer bli unikt jävla unika. Kanske har jag unikt jävla höga krav. Man får va glad för det lilla som man skulle sagt om man var en gammal bitter tant som haft ett förjävligt liv.