Efter två dagar med blogg vill jag nu alltså radera den för att den drar mig ner i hålet suger mig inåt i passivitetens stora litenhet.
Så därför måste jag skriva, han älskar mig och jag väljer att tro att han kämpar lika mycket som jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar