Det är inte så att jag inte saknar dig, det är verkligen inte så.
Jag saknar att se på vackra vackra dig, att lyssna på din röst vackraste rösten, att smeka dina armar med blicken, jag älskar dina armar, att se dig le höra dig skratta, jag saknar det.
Men du sa en gång att du gillar den du blir med mig, jag känner verkligen inte så.

Jag är förlamad av ledsamhet och sorg igen. Hur länge ska det här hålla på?

Du sa att du aldrig öppnat dig så mycket för någon så som du gjorde för mig och att du heller aldrig kämpat så mycket för någon.
Tack, jag behövde verkligen höra det.

Sakerna vi gjorde som gjorde mig till ett svin;

* Du sa en gång att du inte visste vad du kände för mig, vi tog ett uppehåll, sen kom du på att du älskade mig, jag kom tillbaka och när jag efteråt förklarade hur du sårat mig och vad jag behövde för att komma över det kunde du inte ge mig det, du kunde inte.

* Alla gånger fler jag ville ha sex med dig för att få bekräftelse.

* Den gången i den lilla staden på den jättefina semestern när du hellre ville stanna kortare än längre.

* Att du slutade tala om för mig att jag var vacker.

* Att jag försökte bli någon annan för att jag trodde det var någon annan du ville ha.

* Den där kvällen när du skulle göra något med dina vänner och jag skulle träffa mina och jag hade varit ledsen för att du så sällan ville träffa mina. Det du skulle göra blev inställt så du sa att du skulle stanna hemma istället. Jag fick gråta i en halvtimma för att få med dig sen hängde du med, sa inte ett knäpp och ville gå hem alldeles för tidigt.

* Att jag förlorade min stolthet genom att be om saker istället för att förvänta mig dom.

* Att jag storgrät i mitt lilla kök kvällen innan det tog slut och att du inte tröstade.

* Att jag längtade så intensivt efter att få åka iväg på en resa med dig och att du bara tyckte att det var jobbigt att jag tjatade istället för att se att jag ville göra det med dig för att jag älskade att vara med dig.

* Att jag inte trodde att du älskade mig.

* Att för mig blev allt om dig, allt handlade om att hitta bevis på att du visst älskade mig.

Jag är ledsen och jag är ledsen.

Träffade exet igen.

Sprang på han i matäffaren, hade ringt dagen innan för att kolla hur han hade det. Han hade inte svarat, inte ringt upp. Han sa att han inte ville, att så som jag har betett mig de senaste gångerna vi setts har gjort att han inte vill se mig eller prata med mig. Han är förbannad.
Jag tar med honom på en promenad. Vi pratar, jag förklarar varför jag varit så arg. Han har inte hört av sig en enda gång på 7 månader.
"- Men för mig.. " säger han " -för mig tog det inte slut för att jag slutade älska dig."
Och jag vet att han har sagt det förut, men jag vet att jag inte lyssnat.

Nu lyssnar jag.

Vilket jävla svin jag har varit.

Stressen äter upp mig!

Vet inte om jag kommer in på programmet som jag vill, allt (nej inte allt, det gör det verkligen inte, dom närmsta sex månaderna hänger på en dag i höst) hänger på en enda jävla dag i höst.
Men som jag sagt förr, åtminstone är det min stress att bära nu. Min psykolog säger till mig att jag blivit vuxen nu, jag håller med henne.

Men just ikväll vill jag bara att någon ska ta mig i sina armar och säga att allt blir bra och vyssja mig. Tänk att få va ett litet barn, bara för en kväll.

Så har du sårat mig.

Någonting, snälla ex, gör någonting som får mig att förstå vad jag betydde för dig, någonting.
Jag hatar dig.
Jag hoppas du hatar mig.

Men jag kan inte ringa dig igen, trots att jag hatar dig.

Säg att du försökte, säg att du gjorde allt du kunde säg att du verkligen ville.

Fast det vet jag. Du ville verkligen.

Du har sårat mig så.

Många killar ger mig långa blickar, jag bryr mig inte, vad har jag där att hämta.

Så har du sårat mig.