lång stor stark mörk sjukt jävla sexig.

Så den här killen som gör mig vek i benen, som är lång stor stark mörk och sjukt stört sexig, han vänder sig mot mig i fredags jag vänder mig mot honom. Han säger hej, jag säger hej. Han säger ska vi röka och jag säger ok men jag har inga cigg. Han bjuder. Vi sätter oss ute, han sitter lite för nära jag lutar mig bort från honom men det är en vägg där så jag kommer inte så långt bort. När vi rökt färdigt så reser jag mig vi går in. Jag går till mina vänner. Han till sina, som är nästan mina. Han kommer efter ett tag igen. Ska vi röka? Ok säger jag...samma visa. Stället stänger. Ska vi gå vidare säger han? Jag hör med mina kompisar. Dom måste också gå vidare jag tänker inte bryta några regler. Vi går vidare. Jag försöker gå bredvid mina vänner, han försöker gå bredvid mig. Vi går in på stället. Han försvinner. Jag blir lättad och ledsen. Jag går efter ett tag ett varv. Tittar efter honom. Han kramar någon. Klockan går. Stället stänger snart, om fem minuter. Där är han. Han kommer, ställer sig vid mig. Vi går ut jag får med en kompis. Vi pratar ideal och jag för något idiotiskt resonemang om att det är värre med utseendehetsen för män. Jag hade min storhetstid för flera år sedan och han måste fortsätta leva upp till den för män kan vara sexiga upp till 80 medan kvinnor endast till 25. Jag är 30. Han säger att jag är svår att bestämma ålder på, hade jag sagt 24 hade han trott mig. Ska vi gå och köpa cigg undrar han, jag säger ok. Vi går mot affären. Utanför säger jag hejdå, och säger fort att jag inte dömt honom så snabbt som jag brukar göra. Kort kram, lam och förvånad från hans sida. Jag åker hem. Lägger mig bredvid A. Det är fint. Idag har jag kommit två gånger till bilderna på honom på facebook.

så det här är mitt mönster...

...jag är svår, han är intresserad, jag är avvaktande, han kan inte hålla sig borta, han sårar mig lite, jag markerar, tar avstånd, han ångrar sig brutalt, fatalt, ligger vid mina fötter, jag tar honom tillbaka, jag är lite mindre svår, vi har det bra, jag har kontroll, jag är lite mindre svår, vi har det bra, jag blir rädd, han blir försiktig (tror jag), jag vill ha bekräftelse, han ger det (men aldrig tillräckligt), min ångest ökar, jag tror inte att han tycker om mig, jag blir liten, jag tänker att han tycker att jag är liten men jag vet inte längre något om honom för alla rädslor och allt handlar nu om mig. Jag fyller upp alla tomrum med mitt agerande med mina känslor, han finns egentligen inte kvar. Jag orkar inte med det. Jag tvingar honom att lämna mig eller så lämnar jag. Jag känner mig fri när jag lämnar, stark. Han känner sig svag. Han trodde han hade mig...

Ångest

Jag har en klump. Den sitter halvvägs upp i halsen. Jag tror den är rund. Den är tjock och ogenomtränglig. Den har mjuka kanter men den är inte behaglig. Jag har spenderat en tid nu på att fundera på när jag fick den. Var det när pappa berättade att självmord inte är farligt, inte livsfarligt i alla fall. Var det när A spelade tv-spel, såg att jag grät och sen fortsatte spela. Jag tror i alla fall att den växte när jag insåg att det är den som håller mig kvar. Den växte när jag insåg att den tar min inspiration. Den växte när jag insåg att den gör mig dum. Jag tror att den livnär sig på rädsla. Den känns så tydligt nu att jag är ganska säker på att om jag bara kunde så skulle jag kunna sticka ner handen i halsen, ta ut den och granska den. Jag tror den är röd. Köttig. Varm. Stunstig. Som jag tänker mig ett hjärta fast inte lika blodig. Och den livnär sig inte på syre. Utan på rädsla. Vet du att jag är så förbannat trött på den. Men när jag tänker på den har den mjuka kanter. Den är rosaröd. Nästan vacker. Som levande. Den är inte ond när jag tar ut den. Den är nästan ynklig. Kanske skulle jag, om jag fick ut den, släppa ner den i halsen igen. För att jag skulle tycka synd om den. Och när jag sedan tänkte på den så skulle jag tänka på den med värme. Som jag föreställer mig att man tänker på ett foster... och då skulle den dö. För jag tror att den livnär sig på rädsla. Kanske skulle jag sörja den då. Ordna en begravning. Köpa blommor att slänga ner i halsen. Kanske skulle någon ha köpt vit oleander. Så att jag dog.

Så jag har...

.. en ensamkväll ikväll. Sådana som jag ofta hade förut. Fast dåliga. Det har varit en egentligen ganska dålig dag. Jag har känt mig liten. A kommer och jag vill att han ska rädda mig men jag ber han inte om det. Jag säger att jag är trött. Han går. Det är bra. Jag går till biblioteket. Dom har någon typ av afrikansk afton och jag köper två ringar som består av någon apart del av kon. Sen köper jag dyr hämtmat. Sen tittar jag på boys of summer. Sen poppar jag popcorn. Sen klipper jag mitt hår, sen är jag. Och det är ok igen och A behövde inte rädda mig. Det är fortfarande det jag är mest rädd för. Att jag inte ska kunna rädda mig själv. Fast jag kan. Jag kanske tror att jag kan.

Så vi pratar....

... vi har ett snack, jag säger, jag tycker vi har det fint, jag trivs, that's it. Han säger, något mycket mindre än vad jag säger. Och jag vet ,jag vet jag vet jag vet att han också menar det jag menar och det är så futtigt det jag tänker, men jag ställer mig ändå på avgrunden till mitt svarta håll ett tag. Jag tittar ner det är bekant det som väntar där nere. Han frågar hur det är. Han säger, du vet blomman jag fick av dig, den jag har på mitt kontor. Den var så liten. Nu har den växt, den är ett träd nu. Jag har planterat om den. Alla som kommer in kommenterar den, blomman jag fick av dig...

Vad är det som är..

så skönt med tanken att han kommer bedra mig. Jag söker mig till den tanken titt som tätt och sen slår jag på den på det där rationella sättet som jag lärt mig, att det inte är troligt, att han inte är en sådan person och att allt han gör visar att han vill ha mig. Och det är bra men det gör mig också ledsen. Det oundvikliga sveket. Sådana starka känslor kan man inte fly ifrån och därför kan man inte heller stanna i dom man har. Där i den känslan är kaos, upptagenhet, totalitet, svart och vitt. Så nu går jag här hemma, han träffar sitt ex och en del av mig vill att han ska bedra mig. Kanske helst med henne, nykter en söndagskväll. Inga ursäkter, bara ett stort oundvikligt inbäddande vilsamt totalitärt fruktansvärt och ofrånkomligt svek. Äntligen något att ta på, äntligen en ursäkt att förklara all min sorg med.

så hur..

.. HUR, hur sörjer man sådant som fortsätter. Hur sörjer jag relationen med mina föräldrar. Hur sörjer jag att dom var dåliga föräldrar när jag var liten när jag inte heller idag kan hantera det. Har ni gjort det? Hur har ni gjort? Idag sa jag att jag önskade att dom var döda. Fast inte till dom såklart men att jag bara skulle behöva sörja det som var inte det som ständigt pågår. För det är väl det som är den värsta smärtan, att jag än idag kan känna mig hjälplös inför det dom gör. Hjälplös, svarslös, sårbar.

Inatt var det två personer som kom in i min lägenhet. Dom var inte inbjudna men jag kunde heller inte säga nej. Dom kollade på all min skit, lyfte på den. De uttryckte inte explicit sin avsky men heller inte implicit. En försökte hitta ett glas som var rent för att dricka vatten ur. Inte ens de glas som var rena dög. Hon rynkade på näsan. Jag skämdes.

och jag tror att jag kanske har glömt...

... att ingenting är säkert. A säger till mig "men jag finns ju här nu, du kan ju luta dig mot mig nu" så jag gör det litegrann och det känns så skönt. Alltid... länge, länge har jag varit rädd för att tappa bort mina konturer, men nu när jag släpper taget så är jag inte förvirrad. Jag har blivit någonting. Någonting lite permanent, kanske mer än lite. Så jag släpper taget och ingenting försvinner, och det blir lite mindre bråttom. För det försvinner inte.