Mönster

Jag är på besök hos mina föräldrar.
Min pappa kommer ner i källaren där jag sitter och tittar på tv.
Han säger att mamma berättat precis det som jag bad henne att inte berätta, att jag blev ledsen sist jag var hemma. Ledsen för att trots att jag inte vart hemma på fem månader frågar han mig faktiskt ingenting, absolut ingenting. Han är totalt uppe i sin egen värld, jag är ingen , bara en lyssnare en åhörare av andras historier.
Han förklarar varför det var så den kvällen, han förklarar hur mycket han hade att tänka på och börjar som ett led i detta berätta om hans familjs bakgrund. Till en början lyssnar jag,
fascinerad,
han fortsätter berätta,
jag fortsätter lyssna men en sorg smyger sig på,
fortsätter lyssna,
en tår i ögonvrån,
han har pratat med mig i en timma nu,
fortsätter lyssna,
han rättar till bordet framför sig,
jag fortsätter lyssna,
han sätter båda fötterna i marken,
fortsätter lyssna,
han reser sig upp,
ser inte tårarna som sakta letar sig ner för mina kinder,
godnatt säger han,
ta hand om dig
och så går han
upp för trappan
från källaren.

Och jag pallar inte att sova i samma säng som jag och exet gjorde när vi var här utan tar en annan.