En enda patetisk bön

Och ibland så bara stannar jag, mitt i en rörelse, andas in ett djupt andetag och saknar, lungorna fylls av dig, känslan av din beröring, din blick, vackra vackra dig som jag kunde titta leendes på i timtal. Och jag vet så väl att det inte gick nu, men jag tillåter mig själv att tänka, att kanske kanske kanske i framtiden samtidigt som jag är medveten om att jag hoppas att den känslan ska bli utbytt mot längtan efter någon annan. Så att den aldrig behöver krossas av insikten om att du gått vidare. För jag vet att du kommer vara idealet tills det kommer någon ny, för det som jag kände för dig trodde jag inte fanns i mig att känna.
Så jag har en patetisk bedjan till framtiden, låt mig hinna först.