Angående att överanalysera...

så gick det bra på högskoleprovet. Enligt gamla normeringsvärden i alla fall, och jag märker hur liksom hela grejen bara påverkar man självkänsla och jag sträcker på mig. Fan, jag är inte så jävla dum ändå. Så idag kläcker finastes idiot till pojkvän (han är fin) att jag kanske skrivit av fel på det jävla pappret som jag haft till att preliminärt räkna ut hur högt jag kommer få, att jag kanske egentligen lika gärna kan ha sänkt mig. Och jag bara faaaaaaan dålig hållning, hålla käft i diskussioner och sen bara stopp, jävla mig, vad faaaaan säger det om min människosyn att jag dömer mig själv så jävla hårt efter ett högskoleprov och bara faaaan jag är en sån ond människa och bara faaan vad jag anlyserar och bara faaan jag kommer aldrig bli lycklig om jag ska analysera sönder allt och bara neeeej nu gör jag det igen...idioti, jag är en idiot

Jag önskar att jag inte såg förhållanden som en mall som man var tvungen att passa in i..

för då skulle jag nog våga känna lite mer för den här H. För det är egentligen så jävla fint hur han bara står där och igen och igen säger: " Jag gillar dig". Oavsett min respons så står han där, säger vad han känner, så jävla modigt. Sån skillnad mot exet som föll ihop av en liten vindpust och vecklade in sig i resonemang som egentligen var rädslor och sen inte vågade alls, sen inte ens vågade veckla in sig. Hur jag sedan försökte följa hans konturer som blev suddigare och suddigare hur jag försökte nå fram till honom och istället suddade på mina egna konturer.
H står där, stabil och vi har roligt och vi har fantastiskt sex och jag känner mig jämlik, inte under, inte över, jämlik.
När jag satte igång diskussionen med psykologen om huruvida jag egentligen borde träffa honom och om jag egentligen känner någonting mm mm, stoppade hon mig.
" - Har ni trevligt? " frågade hon.
" - Ja, vi har trevligt."
" - Bra! Ha det då."

Såhär

http://www.youtube.com/watch?v=Vv9lhKZEfg4&feature=related

Om hon säger att vi ska sluta ses så har hon fel!

Så jag går hemma och funderar, vankar hitan och ditan. Kommer fram till det enda riktiga, måste avsluta saker med H. Jag har fortfarande känslor för exet och jag vill hålla alla dörrar öppna för honom eftersom han uppenbarligen sitter hemma och känner så förbannat mycket.
Så jag och H bestämmer träff, slänger iväg ett meddelande till finaste; " Nu ska jag gå och göra H illa". Möter honom på vägen, han pratar i telefon, ler mot mig och pratar sin vackra norska i telefonen. När han avslutat samtalet visar han upp sin telefon med mitt sms i, det som skulle gå till finaste, jag säger att det visst inte var menat till honom... Vänder mig bort, han hugger tag i mig och ger mig en puss;
" - Hur är det?" frågar han
" - sådär, det är liksom allt har varit så mycket de två senaste månaderna och jag är ett virrvarr och jag verkligen gillar att umgås med dig och samtidigt jag och exet gjorde inte slut för att det inte fanns några känslor kvar och.."
" - Det går för snabbt?" avbryter han, ja säger jag, men jag gillar att träffa dig, jag gör verkligen det och (nu när jag väl ser dig inser jag att) jag vill inte sluta men det är konstigt, det är inte vad jag hade tänkt.
Han förstår, säger att han själv varit rädd för det, vi går och tar en kaffe, han säger att han inte vill sluta träffa mig men att det är svårt att veta vad som är rätt att göra.
" - Det finns kanske en bok" säger jag.
" - Ja och den är säkert jättedålig" säger han.
" - Jag kan fråga psykologen, hon vet allt!"
" - Bra! Men om hon säger att vi ska sluta ses så har hon fel."

Finaste

Pratar med finaste vännen om hennes förhållande, de har lite problem men hon säger att hon är lugn för hon vet att vi ändå klarar det.
"-Ja, så du tror ni klarar det, det är bra" säger jag.
"-Nej nej alltså inte jag och han, utan du och jag"

Hopplösheten

Jag springer på exet, eller snarare, jag tittar efter honom, ser honom i mataffären där vi brukade handla och väntar utanför. Han är där med en vän, jag säger att jag vill prata med honom, han säger hejdå till henne. Så börjar vi promenera.
Vi är tysta, jag säger att jag hade flera saker jag tänkt säga men att jag just nu inte vet varför jag ska säga dom. Han frågar vilka de sakerna var.
"- Att jag inte vill att du ska få förstöra det fina, att jag inte vill att du ska tro att jag är oärlig, eller att det är lätt för mig"
Han säger att han ju såg det han såg ( mig och H, som möttes). Han frågar, fast han inte vet om han borde, om vi är ihop. Jag vet inte säger jag, jag vet inte och jag vill inte prata om det.
Sen går vi.
Jag säger igen att det är tusen saker jag velat prata med honom om men att det nu är tomt för jag vet inte varför jag skulle säga dom. Han säger ju att det inte spelar någon roll, han såg vad han såg och han blev sårad.
"-Men det är inte det jag menar, det handlar inte om mig och H, det jag velat prata om handlar om oss om varför allt blev fel, mig och H har jag ingenting att säga något om ( för det känns så otroligt obetydligt när jag går här med dig)."
"- Näe vi har väl egentligen redan pratat" säger han och jag tänker att jag har pratat, pratat och pratat och pratat, och att det är han som borde prata nu för jag vet inte vad han tänker vad han tycker och jag vet ingenting men jag kan inte säga det igen, inte ens det orkar jag säga igen.
"-Jag har haft några av mina bästa stunder med dig" säger han och så börjar han gråta, jag kramar honom säger att det har jag också haft, tro inte något annat, det har jag också haft säger jag.
Sen går vi.
Frågar om han vill hänga med hem och säger sedan i samma andetag att det vill han så klart inte, han säger nej det vill jag inte.
Jag följer honom hem.
Utanför hans dörr.
"- Jag har aldrig känt för någon annan så mycket som jag känt för dig" säger jag, han börjar gråta igen, jag gråter inte, han tittar på mig det gör ont i hans ögon och han vänder bort blicken, mumlar något.
"-Va?" frågar jag.
"-Det gör så ont" säger han.
"-Jag kommer alltid tycka att du är fantastisk" säger jag.
"-Du är fantastisk" säger han och gråter ännu mer, vi kramas.
Sen går han in, och jag tittar på honom när han går in.

VARFÖR GÖR DU INGENTING DIN JÄVLA IDIOT!?!?! FÖRSTÅR DU INTE ATT DU KAN FÅ MIG TILLBAKA BARA GENOM ATT PRATA MED MIG?!?!?! FÖRSTÅR DU INTE ATT ALLT JAG VILL ÄR ATT FÅ FÖRSTÅ UTAN ATT BEHÖVA BE OM DET?!?!?! VAD ÄR DET SOM ÄR SÅ SVÅRT FÖR DIG, VARFÖR GÖR DU INGENTING?

...du gör ingenting...ingenting alls.

Jag försöker kämpa emot den här nya mannen, vi kan kalla han H, men han knappar in, alla mina men plockar han bort ett efter ett.

Att bara känna, inte rationalisera

Varför kan jag inte sakna honom, jag vet att jag gör det, men känslorna får liksom aldrig komma upp till ytan. Jag hindrar dom hela tiden genom att tänka att jag vet att det inte gick, att vi inte kunde vara ihop. Men folk saknar ju dom som dör.
Varför kan jag inte sakna? Jag behöver det.
Gråten sitter i axlarna som sitter uppe vid öronen.

Fucking jävla högskoleprovet.

Allt är stress!
(han jag träffar, exet, min kropp, mitt hår, vädret, vännerna, telefonen, pluggandet, jobbet, pengarna, blommorna, musiken, familjen, psykologen, luften..luften...luften...framtiden)

Han såg oss

Mitt ex såg oss förresten.

Han ringde mig dagen efter att jag ringt och han inte svarat.

Han har två saker att säga. 1. "- Jag såg att du gick fram till den där mannen efter att vi setts sist, har du något att säga om det? " - Nej" svarar jag ( för vad fan ska jag svara, vad skulle någonting spela för någon roll om jag sa något annat än just nej).

2. "- Du har uppenbarligen gått vidare och jag vill inte att du ringer eller hör av dig till mig på något vis för det gör mig bara arg och ledsen". "- Ok" säger jag "- men det var ju inte direkt så att du har hört av dig innan heller, men det kanske i och för sig inte spelar någon roll" "- Nej det gör det inte".

"-Ha det så bra, hejdå." säger han.

"- Hejdå" säger jag.



Efter samtalet har jag flera saker jag vill säga till honom

1. Tro inte att jag inte saknar dig.

2. Tro inte att du är något annat än mitt livs största kärlek.

3. Tro inte något annat än att jag kämpat mer för dig än för någon annan.

4. Tro inte att du har rätt och komma och lägga på mig det som bara handlar om dig för jag har varit så in i helvetes jävla trogen.

Men jag kommer inte säga detta till dig för det är så jävla slut, jag har hoppats och hoppats och hoppats och försökt och försökt och försökt och inget mer orkar jag för du har förstört allt mitt hopp och jag vet att det inte var med mening men så är det, så är det, så är det.

Jag älskar dig, jag vill inte såra dig mer. Det är nog nu.

Tiden går

Så vi ligger och hånglar allt vi kan hemma hos honom, jag och han den nya.
"-Du ser glad ut" säger han.
"-Jasså?" säger jag, "-det är jag inte, jag är så jävla arg".
"- Ha ha du är rolig!"
Komisk! tänker jag, jag är komisk inte rolig. Mitt ex sa att jag var komisk när andra sa att jag var vacker, jag älskade det.
Men det var längesedan.

Fan vad ont det gör när knoppjävlarna brister.

En påminnelse.

Så jag ringer och han svarar inte och jag skriver till honom på facebook, ser att han är inloggad och han loggar ut. Samma visa, precis som han gjorde när vi var ihop, han drar sig undan. Och fast han har all rätt att göra det nu och fast jag kanske hade gjort detsamma i hans situation, stannar min gråt av lite grann, jag kommer ihåg varför jag inte orkade. Att han alltid valde att försvinna. Jag kan inte leva med det. Jag kan inte leva med det.

Jag visste väl det.

Idag, för första gången på tre veckor kom alla känslorna ikapp och jag saknar, saknar och saknar och saknar. Jag visste att de skulle komma men jag var inte beredd. Det gör ont, så jävla ont. Han svarar inte i telefonen, vill bara ringa och höra hur han har det. Han svarar inte, kanske såg han mig och min dejt.
Jag visst väl att det skulle komma. Jag saknar.

PMS

Blir arg för att antalet returning visitors skunker...riktigt arg, vill slå någon.
Ogillar människor, särskilt alla som är i närheten.
Får ett ryck att ringa 112 och jävlas bara för att inte vara så jävla duktig hela tiden.
Blir tydligen full på två glas vin.

*Trött på mitt ältande igen...but I'll be back*

*funderar dessutom över det här med min svengelska, gillart/gillartinte?... gillart=).*

Nu är jag så jävla livrädd.

Hur gör man för att inte försvinna? Jag vet inte hur man gör! Jag vet verkligen inte, jag vet inte hur jag ska kunna vara jag någonsin i en parrelation. Det är inte det att jag inte tror att jag räcker (eller jo) utan att jag glömmer av, glömmer av hur jag är jag när jag inte är jag för någon annan, sen blir jag arg, för att den andra aldrig skulle göra så för mig, utplåna sig själv.
Snälla snälla snälla, vem faan det nu är man ska be om hjälp (kanske inte läge att lägga in djävulen i den meningen ..but anyhow..), låt mig never ever ever försvinna igen.

Struktur.

För det ingår nämligen inte i min plan att tycka att någon är så vacker som jag tycker just nu.

Förbaskat...eller jag vet inte

Så jag är på väg för att träffa mannen från helgen. Mannen som för övrigt är mannen som jag spanat på sedan länge och som jag undvek för att jag så gärna ville vara nära honom. Så jag är på väg för att träffa honom, vi ska ses utanför ett bibliotek som ligger alldeles nära mig och jag går där och tittar ner i marken och tänker på hur jävla lustigt det vore om jag träffade mitt ex nu. Han bor nära mig men vi har ändå inte stött på varandra sen det tog slut. Så jag går och jag tittar ner i marken, nästan framme vid biblioteket, har sett att min dejt står där utanför och väntar och pratar i telefon, tittar ner i marken, någon kommer mot mig. Jag tittar upp, och där är exet, han ler sitt största leende och kommer och kramar mig, typ 20 meter från min dejt. Vi pratar lite och han frågar vart jag ska, till biblioteket säger jag, vi pratar lite till och sen frågar han vad jag ska läsa, och jag vet inte riktigt vad som händer här. Men jag kan inte ljuga och jag säger; "- jag ska träffa.........en person" han skrattar till på det där sättet som han alltid gjort när han blir obekväm och som jag alltid tagit som en förolämpning. Sen säger vi att vi ska ses någon gång och jag säger att han får säga till när han är redo och han säger att det ska han. Sen går jag till min dejt och kramar honom och både hoppas och inte hoppas att exet ser.
Och båda var så vackra.
Sen hånglade jag med min dejt och vi hörs nästa vecka sa vi och jag ville ta i honom hela tiden och det är lite mycket nu.

Så...

jag antar att man kan säga att jag hann först.

And by the way... så var det fantastiskt!