Som en film med ett slut som gör att det aldrig slutar värka.

Det här är vad som hände.

Jag såg dig ute. Du, mitt allra största Ex. Jag var på väg fram till dig, jag stannade på vägen, vände om, visste att alla förhoppningar jag placerat i dig, hos dig, hade kommit till korta.

Vi hördes ändå.

Du ville träffas. För första gången ville DU träffas.
Du kom hem till mig. Du hade med dig bakelser.

Vi satt mitt emot varandra. Varför är du här? Frågade jag.

"För att jag de 3 senaste åren varit olyckligt förälskad i dig".
För att jag de tre senaste åren varit olyckligt förälskad i dig.
För att du de tre senaste åren var olyckligt förälskad i mig.
"Jag älskar dig fortfarande dig, trots allt som hänt så älskar jag dig fortfarande". Du älskar mig fortfarande.

"Berätta för mig vad som sårade dig mest".
Nu tar du tillbaka allt. " Förlåt Förlåt Förlåt Förlåt"
Säger att du förstår.
"Jag förstår nu hur mycket jag sårat dig".
Nu förstår du hur mycket du sårat mig.
Du förstår NU hur mycket du sårat mig.

"Jag tror att det som vi har är något väldigt speciellt"
Det är så speciellt, jag vet det, jag har aldrig upplevt något liknande.
"Jag har aldrig upplevt något liknande"
Du har aldrig upplevt något liknande.

"Jag vill inte att det som hände då ska få förstöra våra chanser för att ha något fint nu"
Du vill inte att det som hände då ska få förstöra våra chanser för att ha något fint nu.
Men jag tittar på dig och jag älskar dig. Men jag hatar dig.
Du vill inte att det ska få förstöra våra chanser att ha något fint nu.

"Jag har så svårt att se att det inte ska vara vi".
Jag har också så svårt att det inte ska vara vi. Det har jag alltid haft.
Och nu när jag sagt till dig att det inte går så är du ständigt bredvid mig, som en skugga. Allt ser jag genom ett filter som gör att du också är närvarande.

Men jag hatar dig.

Ett slut som gör att det aldrig slutar värka.

Jag mådde så dåligt med dig. Jag vet att det inte var ditt fel. Det mesta var inte ditt fel. Det var inte heller mitt. Men jag mådde så dåligt med dig. När jag ser dig vet jag inte vad jag ska känna, jag vet inte vad som var du och vad som var jag. Jag blir tom och ändå så var jag så kär.
Jag tänker på dig nu när jag läser, jag tänker att jag skulle vilja diskutera med dig. Jag vågade aldrig det då.

Våga.

Det handlar inte om att du är osårbar, det handlar om att alternativet alltid är sämre.

Jag vill

leva nära det svarta. Jag vet det nu. Det gör mig mer levande. Det gör mig till en bättre människan.
Inte i det svarta, nära det, alltid veta att det finns där, precis runt hörnet. Det kommer göra mig stark.

Mer levande.

Idag lever jag nära ensamheten, jag känner den i kroppen.

Det var därför jag aldrig blev kär i dig älskade norrman. Du vill alltid leva nära bara det ljusa.

Och idag vill jag liksom

bara gråta.

Det har inte med min vikt att göra. Det har med vänner att göra. Med anpassning och missanpassning och att det inte finns någon jävla handbok för hur man hanterar konflikter, en enskild handbok för varje tänkbar konflikt och varje känsla relaterat till den.
För jag vet fan inte alltså.

Stolt sträcker jag ut mig. I hela min vikt.

Brer ut mig. Flödar. Är stolt.

Jag är fortfarande..

så fascinerad.
Tror att jag har gått upp i vikt. En känsla mest. Så får jag ångest, i en kvart.
Sen inser jag hur lite jag egentligen bryr mig.

Varje gång. Varje gång så blir jag stolt.

Jag vet inte...

men hela den här grejen med att må bra.
Jag vet inte om jag gillar det, eller jag gillar inte att jag gillar det (som exet sa när han smiskade mig hårt på stjärten). Det känns som att jag håller saker ifrån mig, ser dom från något slags utifrånperspektiv. Allt förlorar sina djupaste nyanser.

Ingenting är längre så jobbigt att jag inte kan andas. Jag skrattar mycket.

Man pratar om sensationseakers. Sådana som klättrar på berg där chansen är 50/50 att dom dör/lever.
Jag tror att jag är en känslomässig sensationseaker. Jag letar efter saker som känns på ett ohanterligt sätt. Får blodet att rusa, kinder att blossa, magen att knyta sig.
Desto bättre jag mår desto färre saker får mig att tappa fattningen.
Jag längtar efter att tappa fotfästet.

Jag längtar efter att bli kär.
For the rush.

ok, jag idag;

Jag är ful som stryk, fet, ful, tråkig finnig ser för jävlig ut. Desto mer jag tittar desto fulare blir jag.

också jag idag:

Jag tänker fanimej ha roligt oavsett hur jävla ful jag är!
HAHA SÅ DET SÅ JÄVLA SJUKA IDEAL!

Allt är lugnt.

Jag saknar exet.
Men allt är lugnt.
Jag tvivlar på att jag någonsin ska bli kär i någon annan än han.
Han var här, han satt här på stolen framför mig.
Vackra du, tänkte jag vackra vackra du. Kanske kanske.
Men allt är lugnt.
Jag är mindre ensam än på länge.
H är tillbaka i stan. Allt är lugnt. Jag har saknat honom.
Blev det något mellan mig och exet skulle exet inte tåla att vi umgås.
Jag måste umgås med H.
Men allt är lugnt.
Livet, nu utan stormar.

Svaret: Aldrig!

Frågan:
När har du (som i jag) någonsin kommit någonstans genom att ignorera dina känslor?

Jag fick aldrig känslan

av att du kämpade för mig. Du sprang aldrig efter mig, du vägrade att ändra dig även om jag bad på mina bara knän. Du sa att du gjorde så mycket som jag inte såg, jag undrar än idag vad det var, det där som du gjorde.

Fast jag vet att du älskade mig.

Det allra läskigaste

när man sammanför två av sina närmsta vänner och dom kommer bra överens och man bara liksom blir rädd att dom kanske ska bli bättre vänner än man själv är med var och en av dom.

För att man har varit i den situationen förr.
Jag hatar den jag blir då.

Insikt:

I nio av tio fall när jag avslutat vänskap eller relation med någon så har det varit för att jag anpassat mig för mycket.
Anledningen till att jag kan ha svårt att komma folk nära och behålla dem nära är inte för att jag är tvär utan för att jag är för jävla mesig.


Det suger.

Folk är så jävla röriga

och jag vill bara att alla ska vara lyckliga och ha det gött

och inte bråka med någon om något som man tror handlar om något och som egentligen typ inte gör det för det handlar om ens jävla morsa och vad hennes jävla morsa och farsa borde ha gjort dvs inte skaffat något jävla barn...

hrm
ursäkta.

vi sitter mitt emot varandra

jag har fått fler av mina saker.

vi tittar på varandra.

det är konstigt att sitta på varsin sida ett bord, han ville inte ha något att dricka, Ingenting står därför på bordet som är mellan oss.

varför kom du hit? frågar jag

jag kom hit för att komma hit är det enda jag vill och jag vill det hela tiden.

RÖR MIG INTE!

träffade exet!
ingenting, enda stort ingenting.
antiklimax.

men fortfarande. snälla människor runt om mig, ta inte i mig, begär ingenting ni puttar ut tårarna och jag är så jävla trött på tårarna.

mycket händer.

men för mycket saker av typen energikrävande.

blir hemma ikväll.

ser till att ingen rör mig.

Gråten sitter i halsen

hela tiden nu.

Jag är inte olycklig, men jag är slut.

Om någon nuddar mig så går det en stöt genom min kropp och små tårar tittar fram i ögonvrån.
Jag är fylld till bredden av allt som hänt, någon petar på mig och huden som trycks in kommer ut i tårar för det fina, det fula.

Flytten, det fula med att lämna människor jag tycker om, det fina med att komma hem till dom jag älskar.

Det fina med att vara i min min min lägenhet.
Det fula med att jag lämnade dig som bara ville vara min min min.
Det fula med att jag inte vill vara din din din, det fula med att jag vill vara någons, vill vilja vara någons.

Det fina med er som älskar mig.
Det fina med er som jag älskar.

Var jag för snäll?

frågar han.

Nej!
säger jag.

Du var inte för snäll, det var inte det!
säger jag.

(Men inuti är jag livrädd att han var för snäll, att jag inte blir kär i snäll).

Vad är det?

frågade du.

Det går inte.
sa jag.

Du kröp ihop i fosterställning.

Och jag som hade så mycket planer för oss.
sa du.

Så hittar jag ett

kort.

Det är från han, det stora exet.

"Jag älskar dig och du är fantastisk."

Det gavs på jul, lite mer än en månad innan det tog slut.

Jag vet inte vad jag ska göra med det.

Nu har jag

krossat ännu ett hjärta.
5 månader höll det med N.
Men jag vill inte skriva om det. Jag vill honom allt gott i hela världen. Helst skulle jag vilja vara kär i honom. Eller kär i någon i alla fall.

Undrar om jag kan bli riktigt kär igen, så som jag bara varit den där endaste gången.


Min syster sa att det bara var känslor.


I sådana fall vill jag bara ha det.