Som en film med ett slut som gör att det aldrig slutar värka.

Det här är vad som hände.

Jag såg dig ute. Du, mitt allra största Ex. Jag var på väg fram till dig, jag stannade på vägen, vände om, visste att alla förhoppningar jag placerat i dig, hos dig, hade kommit till korta.

Vi hördes ändå.

Du ville träffas. För första gången ville DU träffas.
Du kom hem till mig. Du hade med dig bakelser.

Vi satt mitt emot varandra. Varför är du här? Frågade jag.

"För att jag de 3 senaste åren varit olyckligt förälskad i dig".
För att jag de tre senaste åren varit olyckligt förälskad i dig.
För att du de tre senaste åren var olyckligt förälskad i mig.
"Jag älskar dig fortfarande dig, trots allt som hänt så älskar jag dig fortfarande". Du älskar mig fortfarande.

"Berätta för mig vad som sårade dig mest".
Nu tar du tillbaka allt. " Förlåt Förlåt Förlåt Förlåt"
Säger att du förstår.
"Jag förstår nu hur mycket jag sårat dig".
Nu förstår du hur mycket du sårat mig.
Du förstår NU hur mycket du sårat mig.

"Jag tror att det som vi har är något väldigt speciellt"
Det är så speciellt, jag vet det, jag har aldrig upplevt något liknande.
"Jag har aldrig upplevt något liknande"
Du har aldrig upplevt något liknande.

"Jag vill inte att det som hände då ska få förstöra våra chanser för att ha något fint nu"
Du vill inte att det som hände då ska få förstöra våra chanser för att ha något fint nu.
Men jag tittar på dig och jag älskar dig. Men jag hatar dig.
Du vill inte att det ska få förstöra våra chanser att ha något fint nu.

"Jag har så svårt att se att det inte ska vara vi".
Jag har också så svårt att det inte ska vara vi. Det har jag alltid haft.
Och nu när jag sagt till dig att det inte går så är du ständigt bredvid mig, som en skugga. Allt ser jag genom ett filter som gör att du också är närvarande.

Men jag hatar dig.

Ett slut som gör att det aldrig slutar värka.