Den känsla som skrämmer mig allra mest är när jag känner att jag över allt annat bara vill bli älskad.

Jag behöver inte hör att du respekterar mig, det utgår jag från.

Jag vet att den här bloggen har utvecklat sig till en riktigt sorglig sådan, just nu är det det enda som jag behöver skriva, om sorgen. Men någonstans vill jag ändå att ni ska veta, veta att jag, jag klarar allt.

Smärta är det sätt på vilket vi lär oss när vi inte vill lära oss.

Och ibland tänker jag att anorexian bara handlade om att jag inte ville synas så mycket. Att jag bara ville bli så liten att man inte la märke till mig. Slippa vara en hel person med verkliga handlingar.

Uttråkad!

Jag har sååå tråkigt, vill verkligen hitta på saker men folk har fullt upp med sina liv, jag borde skaffa mig ett sådant, ett liv vill säga. Kollar på vackra vältränade människor, tänker att jag borde börja träna men har svårt att se poängen. Har svårt att veta om det är osunt eller sunt tänkande.
Tycker egentligen att jag är ganska snygg nu, fast jag gått upp i vikt. Det förvirrar mig, trodde aldrig jag skulle kunna tycka att jag var snygg med den här vikten. En dålig dag snart kommer jag komma på att jag är ful, inte snygg, det kommer alltid för eller senare eftersom jag bestämt att det är så.

Fina H

Så många gånger som du dumpat mig förtjänar du inte bättre, säger han skämtsamt.
Jag blir sårad, går och sätter mig i hans fåtölj, snurrar runt runt i den. Han kommer efter, frågar hur det är. Du sårade mig, säger jag. Förlåt säger han, det var dumt verkligen dumt sagt, förlåt, han kollar oroligt på mig. Det onda försvinner bort. Jag slappnar av. Det är lugnt säger jag. No hard feelings säger han frågande med sin vackra norska accent. Vi lägger oss, han kramar mig extra mycket.
Så himla enkelt, men för mig så himla ovanligt.

Fina Anne

http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=latestbroadcast&Id=2071&BroadcastDate=&IsBlock=

Det är inte bara dom.

Det är jag också, kanske egentligen mest jag. Jag orkar inte bli sårad mer nu så jag lämnar inget ut. Säger till H att jag tycker mer och mer om honom och blir sen tvär för det var mer sagt än vad jag egentligen kan ge. Jag orkar inte bli lämnad, orkar inte bli sviken, orkar bara inte just nu. Orkar inte bry mig när han inte säger samma tillbaka, räknar inte med folk, försöker njuta av när jag i stunden har dom. För det är allt man vet tänker jag, att just nu har jag dom här människorna här och så länge dom stannar så ska jag va tacksam men när dom väljer att gå tänker jag inte ropa dom tillbaka, inte nu.

Det är när man insett att man verkligen har möjlighet att välja livet som man inser att också döden är ett alternativ.
Jag kommer inte välja döden.

Jag gråter ofta.

Bästaste har backat från mig. Hon som varit min stora trygghet i så många år drar sig undan. Det gör ont i hela kroppen, men jag tänker aldrig mer göra om misstaget som jag gjorde med exet. Misstaget att be någon finnas där för en, man ska inte behöva be.
Faan ta henne.
Så jävla ont gör det i mig.
Allting bara försvinner från mig.
Varför?
Mina konturer är tydligare än någonsin och allt försvinner.
Ensam på riktigt.
Ingen känns självklar att ringa till längre.
H åker till hösten, allt försvinner.
Jag gråter ofta jag har aldrig varit såhär ensam.
Du den endaste enda personen som läser här, TACK. Verkligen ...tack.