Jag önskar att jag inte såg förhållanden som en mall som man var tvungen att passa in i..

för då skulle jag nog våga känna lite mer för den här H. För det är egentligen så jävla fint hur han bara står där och igen och igen säger: " Jag gillar dig". Oavsett min respons så står han där, säger vad han känner, så jävla modigt. Sån skillnad mot exet som föll ihop av en liten vindpust och vecklade in sig i resonemang som egentligen var rädslor och sen inte vågade alls, sen inte ens vågade veckla in sig. Hur jag sedan försökte följa hans konturer som blev suddigare och suddigare hur jag försökte nå fram till honom och istället suddade på mina egna konturer.
H står där, stabil och vi har roligt och vi har fantastiskt sex och jag känner mig jämlik, inte under, inte över, jämlik.
När jag satte igång diskussionen med psykologen om huruvida jag egentligen borde träffa honom och om jag egentligen känner någonting mm mm, stoppade hon mig.
" - Har ni trevligt? " frågade hon.
" - Ja, vi har trevligt."
" - Bra! Ha det då."