Jag och mig och mitt.

Insikter jag hittat sen förlorat och sen hittat tillbaka till.
Vi sågs igår, jag och exet råkade vara på samma ställe.
Jag går fram och hälsar och hjärtat bankar, benet skakar så mycket att jag bestämt måste sätta det i marken.
Först pratar vi hjärtligt, det känns obehagligt, som ett svek, jag tar ett steg tillbaka, sträcker på ryggen och är drygare, det känns bättre.
Innan jag går hem kommer jag fram till honom säger hejdå, han frågar om jag ska gå redan ( bandet spelar, har nyss börjat) ja, säger jag, jag tycker inte att dom är så bra, pekar på bandet.
Vaknar utan ångest. Vaknar med insikter jag förlorat och sen hittat tillbaka till.
Han var vacker, men jag saknar inte.
Han kan få vara vacker på sitt håll.
Jag och mina vänner på ett annat ställe i lokalen än hans och sina.
Jag som möter honom på väg till toaletten och nickar mot honom, båda ler.
Han var min moral, den som blev domaren över hur jag skulle vara och sådan som var rätt och sådant som var fel.
Dödsdömt.