och jag tror att jag kanske har glömt...

... att ingenting är säkert. A säger till mig "men jag finns ju här nu, du kan ju luta dig mot mig nu" så jag gör det litegrann och det känns så skönt. Alltid... länge, länge har jag varit rädd för att tappa bort mina konturer, men nu när jag släpper taget så är jag inte förvirrad. Jag har blivit någonting. Någonting lite permanent, kanske mer än lite. Så jag släpper taget och ingenting försvinner, och det blir lite mindre bråttom. För det försvinner inte.