Och jag fick tydligen inte göra någonting för mig själv inte må dåligt, jag var tvungen att må bra och det var inte roligt att ha en pistol mot huvudet och min hand på avtryckaren och min röst som säger att nu måste du fanimej må bra!
Jag orkar inte sakna att prata med dig och saknar du det än? Behöver jag känna mig dålig när jag inte gör det? Påträngande påminnelser i mitt huvud om saker vi behöver.
Jag är ingen särskilt sympatisk människa för tillfället.
Så jag gräver igenom dina saker, läser sånt jag inte får, letar fram bilder för att se något mer, det måste finnas något mer. Sånt som du döljer för mig som kan ta mig från den här tristessen, det här stadiet av meningslöshet som vi tillsammans försatt mig i.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar