Du..du som en gång läste

läser du fortfarande?
Ger jag dig någonting.
Förstår du vad det är jag menar när jag menar saker?
Är det kanske du som är den som ska rädda mig.
Jag önskar ibland verkligen att någon bara kunde rädda mig.

Missförstå mig rätt. Jag är lycklig.
Men ibland vill jag bara bli buren.

Någonstans långt inne är jag fortfarande en hopplös romantiker...

Och jag tänker att när jag dör har åtminstone varit hopplöst förälskad en gång. Hopplöst hopplöst hopplöst förälskad.
Pirra i hela kroppen, inte kunna äta, inte sova, få rysningar bara av att tänka på honom.
Jag har åtminstone en gång varit hopplöst förälskad.
Ni anar inte hur vacker han en gång var.

jag ser så många begräsningar hos migs själv i ett förhållande

jag förstår till exempel inte hur någon annan ska orka vänta medans jag landar i beslut, det kan ta veckor innan jag städar bara för att jag vägrar att göra det innan jag vill, jag har gjort så mycket i mitt liv för andras skull att jag vägrar att göra något som jag inte känner för till 100 procent, kan hända det verkar pubertalt, kan hända det är pubertalt, men det gör mig lugn och jag har bara mig själv att ta hänsyn till, hur ska någon annan orka vänta på mig.
Allt mitt behov av ro, mitt behov av att stänga av alla andra för att kunna tänka, mitt behov av att bara andas, bara vara, kravlöst. Hur ska någon annan kunna vara här, här bredvid mig och förstå det, förstå att jag inte har sstt upp mina tavlor på dom här väggarna för att dom inte känns som mina, för att jag inte kan när väggarna inte känns som mina.
Hur ska någon annan kunna förstå att det bara är ibland jag kommer så långt i mitt kännande att jag bryr mig om att min cykel är trasig, att mitt hår är slitet, att mina kläder är trasiga, att jag kollar för lite på nyheter, att jag inte tränar tillräckligt. Kan någon någonsin förstå att det finns en anledning till allt det här, kan den personen tillåta det vara min anledning, mina problem, kan jag tillåta någon annan att ha sitt.
Jag menar inte att jag inte är lycklig, ofta är jag lycklig, men jag orkar inte ha någon annan bredvid, hur ska jag kunna veta att den personen inte dömer, jag orkar inte bli dömd. Jag har nog med mig och mina begränsningar.
Gud du var min domare så strikt under min uppväxt, jag orkar inte ha någon som på ens ett omedvetet plan kan döma mig. Jag vill inte. Men jag vill.
Jag vill titta in i någons ögon och känna saker, jag vill ha en kropp nära som vill vara där nära mig på samma sätt som jag vill vara nära den. Men jag tycker jag har så få mål här i livet, det känns som att folk gör saker hela tiden och att jag inte gör någonting alls. Men det borde inte stämma, det här året har jag flyttat till en ny stad börjat en ny krävande utbildning. Jag gör saker, men dom känns inte på det sätt som jag tror att dom ska kännas. Ensam klarar jag allt,så jävla stark är jag, jag vet bara inte om jag klarar att vara tillsammans.

Sen

sen blev hon kär, sen blev hon större än livet, större än allt. Hon fick allt, mycket mer än hon trodde någon någonsin kunde ge till henne, eufori och skräck, allt fanns helt plöstligt att förlora, allt, hon drömde mardrömmar om hur hon var otrogen och hur han försvann, hur han gjorde slut och hur hon förstod, mardröm efter mardröm efter mardröm, så mycket att förlora. Och sen bara hände det, det togs bort från henne, det allra vackraste hon mött. Sakta minskade det, hon hade haft allt, nu fick hon se, det kändes som att hon stod bredvid, den allra vackraste vackra man dra sig undan, en liten bit i taget. Inte lika intensiva kyssar, inga varma ord, inga vackra sms, inga jag längtar efter dig, inga möten i dörröppningen, inga bekännelser om ens innersta innersta, inga skratt, inte ens ilska, ett stort stort stort ingenting. Hon anklagade sig själv, det måste varit hon, vad hade hon gjort för att han skulle försvinna, hon försökte ändra sig, ändra sig, ändra sig...tynade sakta, sakta, sakta bort. Och en dag var det slut, hon ville inte försvinna igen, hon ville inte försvinna igen, hon gjorde slut. Hon sårade honom så som han sårat henne, hårda ord, hårda blickar, hårda känslor, hårda handlingar. Och han sårades. Igår skrev hon ett brev, berättade att hon kom ihåg även dom fina delarna. Att hon älskat honom.
Men idag sitter hon här och undrar, kommer jag någonsin mer våga bli kär?
Vågar ni?