För jag är övremedelklassarg

inte arg på så sätt som övre medelklassen är, utan arg på den jävla övre medelklassen och deras ständiga befästande av status. sitta efter den jävla skittentan som jag har slitit mitt hår över, dricka fin öl, och prata om huruvida Lady Gaga är subversiv eller inte. efter att jag kollat upp vad subversiv betyder (omstörtande, revolutionär) så tänker jag att ni är det i alla fall inte med era fina ord som inte är gjorda för att användas utan för att visa upp.

Jag är

vad jag är vad jag är vad jag är vad jag är vad jag är. och jag är osäker inkompetent lat känslig osäker osäker osäker men jag är det jag är det jag är det jag är. jag behöver inte döma det, behöver inte syna det, det kan få va vad det är vad jag är. så himla skadad så himla rar så himla knäpp så himla elak så himla skitsnackande så himla snäll så himla rak. JAG ÄR VAD JAG ÄR! vems fel det än är att jag är sådan här så är jag sådan här nu. nu är det mitt ansvar att vara det, att stå rakryggad i det fastän ben skakar och ångest skallrar och stressen surrar. jag är här jag är. det räcker. det räcker det räcker det räcker det räcker det räcker. fantastiska osäkra inkompetenta lata känsliga du, stå rak nu ingen annan kan sträcka din rygg. ingen annan kan kuva dig som du. det är en börda och en lättnad. stå rak. rakare. rakast. DU FÅR STÅ RAKAST I HELA VÄRLDEN. DU BEHÖVER INTE SKÄMMAS FÖR ATT DU INTE ÄR FULLKOMLIG. DU ÄLSKAR NÄR ANDRA INTE ÄR FULLKOMLIGA SÅ ÄLSKA DIG SJÄLV. DU ÄR SOM DOM. SOM DOM DU ÄLSKAR.

Allt jag begär

är att ni ska älska mig på EXAKT samma sätt som jag älskar er.

Liksom.

Okej men det är såhär va. Den här utbildningen tvingar en att släppa kontrollen. Och gud vad jag gör det. Jag har ingen aning om hur folk ser på mig längre för jag har slutat att kontrollera det. Och det är ju en sjukt bra sak. Ibland blir jag bara lite nervös att den här otroligt vräkiga, ständigt skämtande ADHDiga personen jag blivit är alltför ocharmant. Well well. Allt har sin tid.

Jag skriver bara när jag är ledsen.

Jag skriver bara när jag är ledsen men tänker att det kanske börjar bli dags att försiktigt, försiktigt så att jag inte skrämmer mig själv, börja byta spår. Så jag prövar lite nu. Ok? För i fredags kom jag hem, full efter en tråkig fest som borde ha vart rolig. Jag kom hem och satte mig på den här stolen, där som jag sitter nu. Och så fick jag den här tanken, det här suget i magen och den där klumpen i halsen och utan att tänka mig för tittade jag bort mot min säng och föreställde mig en kropp som låg där och sov. Någon annans kropp. Sen grät jag. För jag har börjat slutat se par på stan som olyckligast i hela världen och till och med tänkt att det kanske kanske skulle kunna vara jag och kanske kanske skulle det göra mig lyckligare. Och det här kanske inte låter som ett sätt att byta spår men ni förstår att det är det. För i mig, långt inuti har jag låst en person som är trött på att vara ensam, som inte vill vara ensam och så jähävla stark jämt. Och när hon börjar glämta på den där dörren så vet jag att det är en förändring på gång.