Trycket

över bröstet är nästan konstant. Det är förlamande samtidigt som jag verkligen inte kan slappna av. Jag vet att det är stress. Det irriterar mig för jag har en sån livslust men det här jävla trycket är påfrestande. Men jag tänker att det första steget i att släppa stressen är att acceptera den. Så ja, jag antar att det är ok att man är lite jävla stressad när det precis tagit slut med ens första riktiga kärlek. Så ok, jävla jävla stress, kom och förstör, jag ska vänta ut dig och sen komma tillbaka starkare än någonsin.
Välkommen!

And the other way around

För jag tänker också att så mycket som jag trodde handlade om mig, jag är ledsen, men det handlade faktiskt om dig.

Och jag tänker

att det aldrig handlade om att den ena var bättre än den andre, utan att det handlade om att vi tillsammans gjorde varandra sämre än vad vi egentligen var.

När det började bli dåligt.

071120
Jag vet inte hur många gånger jag nästan hört dig gå upp för trappan och komma in i min lägenhet. Jävla vakum, jävla dig som inte är jag som jag inte kan fixa.
Sluta, sluta, SLUTA stänga mig ute. Låt mig vila hos dig så som jag fick, ta bort mina tvivel så som du gjorde, ge mig i alla fall redskapen att göra det själv.
JAG är så arg på dig för att du gör så här mot mig. Jag älskar dig så jävla mycket att all kärlek nästan är borta för den rinner över så att allt rinner ut för du står och knuffar för du vill se om den håller eller så vill du bara förstöra o gud vad jag hatar dig!
Jag vill slå dig och sen vill jag motvilligt pyssla om dig för att du ska se hur vacker jag är, den som du förstör. Så ska det göra ont i dig så ska du springa mot mig och jag ska ta emot dig.
Det är inte det du gör det är sättet du väljer bort mig på, eller sättet du säger att du älskar mig på, för du brukade säga det på ett annat sätt med dina stjärneögon blickandes in i mina och vackraste leendet på läpparna som gjorde att jag aldrig kunde tvivla på det du sa.

En enda patetisk bön

Och ibland så bara stannar jag, mitt i en rörelse, andas in ett djupt andetag och saknar, lungorna fylls av dig, känslan av din beröring, din blick, vackra vackra dig som jag kunde titta leendes på i timtal. Och jag vet så väl att det inte gick nu, men jag tillåter mig själv att tänka, att kanske kanske kanske i framtiden samtidigt som jag är medveten om att jag hoppas att den känslan ska bli utbytt mot längtan efter någon annan. Så att den aldrig behöver krossas av insikten om att du gått vidare. För jag vet att du kommer vara idealet tills det kommer någon ny, för det som jag kände för dig trodde jag inte fanns i mig att känna.
Så jag har en patetisk bedjan till framtiden, låt mig hinna först.

Andas

Jag har hatat att du inte orkat se hela mig, ta in hela mig. Det är så elakt att ge allt det du till en början gav och sen sluta och lämna mig undrandes över varför jag inte längre dög. Du anar inte hur ont det har gjort, hur det har värkt i hela min kropp natt efter natt och när jag har gråtit hur du inte har orkat se. Du anar inte.
Men nu är det slut, jag har ingen värk kvar. Jag tvivlar inte längre på att du verkligen försökte eller att du älskade mig. Men den plats i hjärtat som rymde all värk är tömd och den platsen ger mig nu utrymme att andas och jag tar djupa djupa djupa andetag och sen ler jag.

Om att det känns så mycket mindre än vad jag förväntat mig

Och jag skickar ett sms; " hej, vore fint om du kunde ta bort mig som medsökande på boplats, jag kan inte registrera mig".
Och jag tänker att det borde kännas aj, men det gör det inte. Det känns bara som en praktisk detalj som behöver lösas.
Under hela förhållandet gick jag och trodde att det var jag som kände mest, som älskade mest och nu, när förhållandet är slut, står jag och dansar i min lägenhet och han, han orkar inte ses.

Paus

Jag är typ glad, lycklig, jag gillar livet och fantiserar om alla fina dagar som ska komma. Jag skuttar fram, ler åt vädret och åt människor, jag är nöjd med det jag gör på jobbet och jag städar. Jag skrattar åt ingenting alls och nynnar; "lalallaaaaalala lala lala lalalalaaa"

Sen bara, paus.
Det här kan aldrig stämma.

Sen bara äh, what the fuck; "lalalaaaa lalalallaala allallalallalalalallaaaaaalalalla lallalaa aaaalal alallaa lalalalallalalalalaaaalallalallallallalalalaaaala lalala lalala lalalalala"

*Jobbar på livsmanualen*

Det här med kärlek

Från musikministeriet:

Most people confuse love with need. What we really are sayin when were sayin I love you is I need you and there's probably stuff over here that you need. I'll trade you. On Valentines day we could give eachother cards; " my darling my dearest, I trade you verry much". But when the trade becomes unequal, our loverelationship is over.

It's like two fisches, they have a relationship because of the ocean. They can't get water from eachother but they can swim in it together. Individuals can't get love from eachother, but they can swim in it together.


Så enligt de vise männen handlar kärlek alltså inte om att få något av varandra, men om man inte får tillbaka det man ger då dör kärleken.

Jag är förvirrad, någon annan?

Ro

När jag inte gråter kan jag inte sova, just nu gråter jag inte, axlarna är spända och sitter uppe vid öronen, huvudet värker. Jag tvingar mig själv till att titta på bilder av honom för att pressa fram tårarna och några få små tårar rinner också ner för mina kinder men inte tillräckligt många, huvudvärken sitter i.
Har succesivt plockat bort honom från mig, en sak i taget, ett sms i taget. Idag tog det stopp, jag kunde inte radera det här; "Längtar så efter dig att jag håller på att gå i bitar.. att få vara nära dig, somna bredvid dig..få göra och prata om allt med dig! Du är det finaste som finns! Puss älskade "
men det var länge sen, alldeles för länge sen.

Jag har fått nog av mig

och är förbaskat trött på mitt ältande av känslor just nu alltså, men tro för all del inte att det är något som kommer bestå.

( Men eftersom jag förstår att flertalet av er ändå vill veta (hej egocentricitet!) så känner jag lättnad och därför igen; hejja mig!)

Bekräftelse

Jag funderar på varför det är så motigt för mig att avvisa någon. Att inte göra något litet litet, så som ett ögonkast, ett leende, ett trevligt sms fast än man vet att chansen att man själv skulle bli intresserad är väldigt liten. Sen funderar jag på vad det säger om mitt fd förhållande och skuldfrågan. Ni vet, den stora frågan om vems fel det egentligen var att det inte höll.

Jag vet inte

men jag har verkligen haft en fin dag, varit på bra humör och saker har känts enkla. Så kommer man hem till sitt ostädade hem och det gör ont, men inte lika. Snart snart snart ska jag städa.

Nu handlar det bara om att värka bort honom. Jag måste gråta. När jag inte gråter kan jag inte sova.
Däremellan mår jag ibland ganska bra.

Nu vet jag

att det verkligen är slut, att det inte kommer bli vi igen. Han hade inget hopp, vi har pratat och vi grät och grät och grät.
Oavsett om han hade haft hopp så vet jag inte om jag tror att det hade gått, men man kunde alltid luta sig på det när det blev som värst, att det kanske kunde gå.

Och någonstans

på vägen hem bestämmer jag mig för att inte gå vägen om gatan där du nästan bor och därmed missa chansen att se dig. Och det gör ont.

Och jag tänker att jag skulle dö av lycka om du satt utanför min port när jag kom hem och sa att du ville ha mig och jag undrar vad som skulle hända om jag satt utanför din port när du kom hem. Skulle du också dö då?

Öl

Här ligger jag hemma och är sjuk, och den här killen från mitt förra jobb skickar facebookmeddelande och frågar om jag vill dricka öl typ om två månader ( han är i alperna nu). Tror banne mig att jag ska göra det. Hejja mig.

Idag

tror jag att jag faktiskt kan klara det, att leva (och ha det bra ) utan honom. Att det kanske till och med skulle kunna vara det bästa hur ont det än skulle göra. Det känns bra och jag är stolt över mig själv. Särskilt stolt blir jag när jag tar in i beräknandet att jag idag dessutom både har feber och första mensdagen vilket för övrigt inte borde få inträffa på en och samma dag, särskilt inte efter att det nyss tagit slut med den man älskar.
Så hejja mig!

Han svarade

"ja det är det".
Vad är det tänkt att jag ska göra med den informationen. Faan.

Kanske

behöver man någon som kan bära en lite genom alla ens bekymmer och oron. Någon som släpper in en så att man kan få bära lite man med, jag har inget emot att bära. Så mycket som du trodde handlade om dig, handlade om mig, om du hade orkat se det hade du kunnat hjälpa mig. Kanske gäller också det omvända men det var så svårt att se genom all din tystnad.
Kanske var det svårt att se mig genom allt mitt prat.
Kanske feltolkade jag din tystnad som att du inte litade på och respekterade mig medans det var dig själv du inte litade på och respekterade.
Jag önskar att jag inte hade blivit så liten.
Jag försökte verkligen.
Jag är varken bättre eller sämre än så här.
Jag tror att du också verkligen försökte.
Tänk om vi inte kan bli bättre än så tillsammans.

och antagligen kommer han inte svara något på mitt meddelande, antagligen kommer jag behöva hantera det, risken finns att jag hanterar det genom att lägga ännu mer skuld på mig själv.
Återigen måste jag gripa tag i tanken, jag försökte verkligen.

Och jag skickade

återigen ett meddelande " det har är så jävla jobbigt" sen ett till "här". Jag går sönder nu hela tiden, jag saknar honom så mycket.
Snälla livsmanuel är det meningen att det ska göra så här ont? eller betyder det att man har gjort allting fel?

Kanske

kan man röra på sig fast det gör ont? Kanske är det enda sättet? Hur många gråtdagar har man efter ett treårigt förhållande? Betyder det verkligen att man ger upp för att man börjar leva? Var sjutton är den där livsmanualen jag ständigt är på jakt efter?

(kommer du ringa mig och vilja göra ett nytt försök eller inte?)

Det är svårt

i min lägenhet, den ser ut som stryk och när jag är hemma orkar jag aldrig gå ur sängen och städa. Nyss slog det mig att det kanske är dags att faktiskt resa sig och börja få ordning på
saker och ting nu men det är något med den tanken som är så oerhört skrämmande. Som att det vore det verkliga beslutet, att själva städandet avgör om det verkligen är slut och att jag genom att göra det skulle gå vidare. Det skrämmer skiten ur mig. Men jag tror jag ska göra det, för oavsett vad som händer måste jag på något vis våga nu.

Jag vill ringa dig och säga att jag tänker på dig jämt, att jag tittar efter dig hela tiden var jag än går och varje gång jag hör någon utanför min dörr tänker jag att det är du som kommer, men jag orkar inte, jag orkar inte ringa dig, jag orkar inte säga allt det, orkar inte vara den som säger allt det igen.
Faan, varför kommer inte du och säger allt det till mig, jag vet ju att du känner det, kanske borde det räcka för mig.

Och nu blir jag igen så rädd att du läser här, vill inte förstöra något som ännu inte borde vara förstört. Förstöra hoppet och din vilja att försöka. Jag vill att du ska försöka för jag tror jag skulle försöka med dig.

Min bror och min svägerska

hade gemensamt skickat ett meddelande till han, att de tyckte att det var tråkigt att det tagit slut, att de gillade honom mm, han hade svarat, att han tyckte det var tråkigt och svårt. Svårt svarade han och jag tänker att det kanske kan gå, att vi kanske kan få det bra om han tycker det är svårt nog, sen vet jag inte igen och då gråter jag. Jag vill verkligen hoppas, jag orkar inte sluta hoppas. Jag saknar honom så mycket att jag går sönder och ändå vet jag inte om det kanske ändå är så att jag borde sluta hoppas.
Jag vill så gärna ha det bra med honom, faan helvetes jävla skitvärld.
Nu kommer jag gråta igen.

Hur jävla länge ska det göra så här ont

det vill jag väldigt gärna veta, för det gör för jävla ont. Varje dag när jag vaknar ligger jag en stund och tänker, ligger blick stilla i sängen och tar in det som hänt och just då känns det faktiskt lugnt, absurt men lugnt. Sen, under dagen, stegrar smärtan, för varje sekund blir den värre och värre, spelar ingen roll vad jag gör, det gör ondare och ondare och den når sitt klimax typ nu och sen stannar jag här, på klimax, tills jag somnar. Varje dag samma jävla karusell. Så jag undrar, för jag behöver verkligen veta, hur jävla länge?

Ok

bekräftelsesökaren i mig vill verkligen verkligen se hur många som är inne på bloggen varje dag, finns det något sätt?

och jag ringde honom

och jag ringde, och han svarade och vi pratade och det var så vanligt. Och jag sa " jag vet inte varför jag ringer, ibland vill jag nog bara låtsas som att allt är som vanligt" och jag vågade inte fråga, fast jag hade det på tungan, varför det gick fel mellan oss det skulle ha gjort allt ovanligt. Jag ville bara låtsas att allt var som vanligt. Och nu gråter jag men inte samma sorgsna gråt för jag tänker att kanske kan allt bli som vanligt och samtidigt vet jag, vanligt var inte bra.

Och jag undrar om världen verkligen är så hemsk

att du kan sitta i din lägenhet som ligger 500 m från min, till höger i din soffa med ledig plats till vänster om dig och längta efter mig så att du går sönder. Medans jag ligger i min säng i min lägenhet som ligger 500 m från din, ytterst i sängen med en kudde innanför mig som jag kramar så som du alltid ville att jag skulle krama dig.
Faan i helvetes jävla skitvärld.

Och idag vet jag bättre, det var inte bara mitt fel. Det var vi, tillsammans.

Och jag är så rädd att jag bara gjorde allt fel. Att det var mitt fel att det tog slut. Jag förstår mycket av ditt handlande och att jag inte var lätt att ha att göra med, men du pratade inte med mig. Allt kan inte ha varit mitt fel, du pratade inte med mig, du stängde mig ute och jag bankade så hårt på dörren att du höll för öronen.

och det är viktigt att du berättar om du läser, inte bara slutar läsa, för jag har rätt att veta om du vet dom här sakerna om mig, eller så har jag inte rätt men snälla snälla snälla.

Jag hatar

att saker är så definitiva med dig. Men det är bara för att du är så rädd, när du stängt en dörr vågar du inte öppna den igen, tänk om det kanske fortfarande är solsken bakom den.

(Berätta gör det gör det gör det, det är så himla viktigt för mig men jag måste skriva jag måste det för det håller mig uppe och det kanske du skiter i eller så bryr du dig men låt mig hålla mig uppe jag vet att det aldrig kan betyda lika mycket för dig att läsa här som det gör för mig att skriva här. Och alla ni som inte läser än undrar säker varför jag inte frågar honom direkt men det är för att jag är rädd att han bara *oh faan, bloggen den ska jag leta reda på och jag ska aldrig aldrig säga till henne att jag fortsätter veta mer om hennes tankar än vad hon någonsin vetat om mina* liksom att han har glömt att jag skriver och glömt att det är en bra (fantastiskt dålig egentligen) idé att leta reda på den och när jag frågar honom så kommer han på att det är en bra (fantastiskt dålig) idé att göra det, alltså ni fattar va?.)

Jag vill

verkligen inte gråta idag, jag orkar inte, jag vill se det fina utan att känna mig ledsen det finns vackra saker det gör det och det gör det och det gör det och du var vackrast men jag vill inte gråta.

(snälla du måste berätta om du läser du måste fast du inte måste så måste du)

Snälla

Och idag blev jag livrädd att han läser här, snälla om du gör det så berätta det för mig. Det är inte för dig jag skriver, det är för mig, snälla berätta i sådana fall. Jag vet att jag inte kan tvinga dig för vi är inte skyldiga varandra något just nu men snälla.

Saknar dig

så jävla mycket, snälla överraska mig, kom och gör det jag inte tror du vågar, överraska mig ta mig med storm. Snälla, ta mig med storm, jag väntar här.

Faan

du är så jävla fin, du har nästan allt. Men du vågar inte släppa in mig, om du bara vågat. Vilken sida du än visat under de där sekunderna av brutal ärlighet så hade jag tagit dem bara du visat mig, jag hade aldrig dömt dig hårt. Det som är perfekt är det för att det har sina brister och jag hade älskat dina om du bara låtit mig se dom. Jag lät dig se mina och du avskydde mina för att du inte vågade visa dina, vågskålen mätte vägde och nu i efterhand, efter 1 1/2 år av att jag känt mig liten, minst, inser jag..du är så liten så liten och jag saknar dig.
Min älskade älskade älskade.
Den vackraste någonsin som jag lämnat för jag måste våga tro på något bättre.

Du sa att du inte ville något hellre än att det skulle funka, men ändå vågade du inte, allt stod på sin yttersta spets och du vågade inte.
E frågade vad jag hade gjort om du kommit till mig nu och velat ha mig, sagt att du skulle kämpa med mig inte mot mig, jag sa att jag hade tagit han tillbaka men att det inte spelar någon roll för det kommer han aldrig göra. E sa " vad sorligt".

Psykiskt

Jag hatar att psykologen utgår från det jag sagt i sitt resonemang, hur ska hon då kunna berätta om den objektiva sanna världen och vad som är rätt och riktigt i den.

Andas

in
a j
ut
a j
in
a j
ut
a j
och jag saknar dig
a j
värker bort dig
a j
liten bit av dig varje gång jag andas
in
a j
ut
a j
och innan det gör för ont vet jag att jag inte kunde mer
a j
att du inte kunde mer
a j
om du bara hade kunnat mer
a j
om du bara hade berättat vad jag skulle gjort istället
a j
för att göra så fel när jag ville så rätt
a j
om du bara hade kunnat
a j
rädda mig
a j
andas
in
a j
ut
a j

Slut

det är slut, det är slut, det är slut. Det är så jävla jobbigt nu för jag glömmer inte bort det utan är medveten om det i varje steg och det gör ont.
Jag går
d e t g ö r o n t
a j
a j
a j
som i takt, för varje gång jag sätter ner foten
a j
a j
a j
och jag måste varannan minut tänka.
Jag gjorde så gott jag kunde, jag försökte verkligen, jag försökte verkligen
a j
a j
a j