Exet och ilskan!

Jag är så jävla arg på dig. Jag vill slå dig så hårt.
Men du låtsas som att du inte bryr dig om vad jag gör, vad är det då för mening med att slå.

Jag skulle vilja sparka dig, hårt hårt hårt. Men jag ser framför mig hur du då skulle resa dig, borsta av kläderna, titta på mig med tom blick och sen bara gå. Du skulle inte ens sparka tillbaka.

Jag funderar på att ta bort den här bloggen nu. Jag vet inte vad den fyller för funktion längre, för mig fyller den sällan någon.

Men ni vet, jag mår bra, saker och ting har hamnat på rätt plats igen.

Jag har inget att skriva som passar in här nu.

Exet, ett år sedan.

Och jag fick tydligen inte göra någonting för mig själv inte må dåligt, jag var tvungen att må bra och det var inte roligt att ha en pistol mot huvudet och min hand på avtryckaren och min röst som säger att nu måste du fanimej må bra!

Jag orkar inte sakna att prata med dig och saknar du det än? Behöver jag känna mig dålig när jag inte gör det? Påträngande påminnelser i mitt huvud om saker vi behöver.
Jag är ingen särskilt sympatisk människa för tillfället.
Så jag gräver igenom dina saker, läser sånt jag inte får, letar fram bilder för att se något mer, det måste finnas något mer. Sånt som du döljer för mig som kan ta mig från den här tristessen, det här stadiet av meningslöshet som vi tillsammans försatt mig i.

Exet precis innan det tog slut.

Vi har varit tillsammans i tre år. Innan du kommer hem till mig, byter jag kläder och sätter upp håret som jag vet att du gillar. Sen kommer du, du skyndar dig in, du slänger dig i sängen, tar datorn, pillar dig i naveln och du ser inte, och jag vet inte vilket som är sorgligast att du inte ser eller att jag fortfarande försöker.
Jag vill tro att du gör saker för mig som jag inte ser, jag vet du säger att det är så men så mycket mer har du att bevisa än bara sagda ord som sägs för sällan.

exet och varför det tog slut.

Skrivet för ca ett år sedan.

Att inte få luta mig mot dig på det sätt som jag ville för min egen skull. Jag hatar dig inte längre, jag saknar dig, det hopp om stöd jag trodde du var men som jag aldrig kommer få från någon.
Se mig är jag sexig nu? Hur ser jag ut i dina ögon med min otränade kropp och min fula hud? Ser jag ut som du? Med dina vackra rörelser och dina glittrande ögon som jag klarar mig utan men som jag väljer att ha kvar. Jag kommer aldrig behöva dig igen så som jag har gjort.
Jag räknar inte med dig längre, jag tänker inte på dig längre och jag bryr mig inte längre, jag får inte plats i din blick, min spegel måste vara större än så.
Jag lämnar dig inte för din skull, inget har någonsin varit för din skull.

Käraste H!

Det känns som att det är dags att prata om framtiden, ett ämne vi har undvikit i väntan på det kommanden, din flytt. Den kommer nu. På söndag.
Jag är livrädd för att förlora dig.
Jag kommer ihåg allt som händer när jag är med dig, sådant jag vanligtvis brukar glömma. Jag tror att jag kommer ihåg bara för att du får mig att må så bra, så bra att jag kan lägga fokus där det vanligtvis inte brukar vara, dvs bortanför mig själv.
Du har under det senaste halvåret kommit att bli en väldigt viktig person för mig. Men jag kan inte vara ihop med dig, jag älskar det vi har nu, ömheten, närheten, humorn (!) men jag kan inte vara din flickvän. Du vet det antagligen redan.
Snälla H säg att allt blir bra, lämna mig inte.
Säg att du förstår och att du redan visste och att allt du vill är att vi ska kunna fortsätta ha kontakt.
Du har läkt mina sår så fint vackraste H. Lämna mig inte, inga mer avsked.