Någonting...bara någonting.

Vi sågs, han skulle få kläder, jag bilder.
Jag gråter denna gången, hela tiden gråter jag.
Vi står i en park, nästan hemma.
"- Jag vill inte gå hem än, jag har mer att säga" säger jag.
"- Jag vet inte, vet inte om jag vill höra."
"- Jag är ledsen, är ledsen om jag inte kan visa dig respekt nu. Jag gjorde allt för att få det att funka mellan oss,allt, så mycket att jag höll på att försvinna och gå sönder. Så jag är ledsen om jag inte orkar respektera det du vill nu, nu när det är slut."
Jag gråter, undrar om jag sagt för mycket, ångest i varje andetag.
"- Jag vet att du fick dra det tunga lasset men jag förstår inte hur du kan tro att vi ska kunna ha en vettig konversation om det här nu".
Jag skälver till, alltid vettig, alltid rationell, vill bara att han ska visa något, något som är han på riktigt.
"- Ok så vi kan prata om ett jävla halvår när du har kommit på två jävligt genomtänkta meningar så kan du få säga dom då!!".
"- Det där var jävligt elakt!"
"- Bra!!" skriker jag, " - bra du säger någonting, tyck det, tyck att det var elakt!"
"- Det är väl ganska uppenbart att det var" säger han kallt och hårt.
Sen gråter jag, följer efter honom när han går, sen stannar jag och skakar i hela kroppen, gråter gråter gråter, han stannar också, på avstånd, och tittar.
" -Jag ska till hemköp "säger han, "- ska du med?" Jag hänger med. Följer honom runt i affären. Sen säger vi hejdå, han kramar mig, jag honom.
"-Jag vill inte att vi hörs " säger han. Jag nickar.
Kan andas igen.