Det är svårt

i min lägenhet, den ser ut som stryk och när jag är hemma orkar jag aldrig gå ur sängen och städa. Nyss slog det mig att det kanske är dags att faktiskt resa sig och börja få ordning på
saker och ting nu men det är något med den tanken som är så oerhört skrämmande. Som att det vore det verkliga beslutet, att själva städandet avgör om det verkligen är slut och att jag genom att göra det skulle gå vidare. Det skrämmer skiten ur mig. Men jag tror jag ska göra det, för oavsett vad som händer måste jag på något vis våga nu.