Faan faan faan!

Jag som gått hela dagen och trott att det varit inbillning det där som jag kände igår, det där att jag höll på att bli kär.
Så kommer han hit, svettig efter korplagsträning och jag blir helt nervös och skakig och säger knäppa saker och tycker att han är förbannat vacker.
Faan, det börjar kännas nu det är nu jag blir rädd.

Men så fort han lämnar dörren är alla känslor av pirr och skakighet borta och istället sörjer jag, sörjer exet som fortfarande någonstans är den vackraste.