Sen

sen blev hon kär, sen blev hon större än livet, större än allt. Hon fick allt, mycket mer än hon trodde någon någonsin kunde ge till henne, eufori och skräck, allt fanns helt plöstligt att förlora, allt, hon drömde mardrömmar om hur hon var otrogen och hur han försvann, hur han gjorde slut och hur hon förstod, mardröm efter mardröm efter mardröm, så mycket att förlora. Och sen bara hände det, det togs bort från henne, det allra vackraste hon mött. Sakta minskade det, hon hade haft allt, nu fick hon se, det kändes som att hon stod bredvid, den allra vackraste vackra man dra sig undan, en liten bit i taget. Inte lika intensiva kyssar, inga varma ord, inga vackra sms, inga jag längtar efter dig, inga möten i dörröppningen, inga bekännelser om ens innersta innersta, inga skratt, inte ens ilska, ett stort stort stort ingenting. Hon anklagade sig själv, det måste varit hon, vad hade hon gjort för att han skulle försvinna, hon försökte ändra sig, ändra sig, ändra sig...tynade sakta, sakta, sakta bort. Och en dag var det slut, hon ville inte försvinna igen, hon ville inte försvinna igen, hon gjorde slut. Hon sårade honom så som han sårat henne, hårda ord, hårda blickar, hårda känslor, hårda handlingar. Och han sårades. Igår skrev hon ett brev, berättade att hon kom ihåg även dom fina delarna. Att hon älskat honom.
Men idag sitter hon här och undrar, kommer jag någonsin mer våga bli kär?
Vågar ni?