Han har skrivit låtar om mig nu

jag har väntat på dom sen det tog slut. Han skriver som vackrast när han är ledsen. Nu kom låtarna om oss.
Jag fick lyssna på dom i två dagar, jag lyssnade lyssnade och insöp melankolin och förlät och grät.

Sen blockerade han mig från sidan, jag kan inte lyssna mer.

Detta är vad jag har kvar, jag önskar jag hade fått lyssnat så många gånger fler.

"inga telefonsamtal om hur lyckliga vi var, så att du sen kan somna i hans famn"

Så sjöng han

"nu har jag sagt det jag inte trodde jag hade i mig att få fram"

"du drar ut på tiden, precis som du gjorde, förut när vi var sams"

mina bitar att ha, att komma ihåg.

"någon annan tid, någon annanstans kanske att det fanns en chans men nu kan jag inte se hur vi ska kunna få varann"

"vi har gått runt i cirklar och gjort vad den andra vill"

"varför ska det vara så svårt att vara tillsammans"

"snart ska jag säga det jag nu vet du vill höra"

Detta kan han inte ta tillbaka, det är mina bitar nu.

"du sitter bredvid mig fastän du borde gått härifrån för länge sen"

Små pusselbitar att fylla i alla luckor som du lämnade.