Ångest

Jag har en klump. Den sitter halvvägs upp i halsen. Jag tror den är rund. Den är tjock och ogenomtränglig. Den har mjuka kanter men den är inte behaglig. Jag har spenderat en tid nu på att fundera på när jag fick den. Var det när pappa berättade att självmord inte är farligt, inte livsfarligt i alla fall. Var det när A spelade tv-spel, såg att jag grät och sen fortsatte spela. Jag tror i alla fall att den växte när jag insåg att det är den som håller mig kvar. Den växte när jag insåg att den tar min inspiration. Den växte när jag insåg att den gör mig dum. Jag tror att den livnär sig på rädsla. Den känns så tydligt nu att jag är ganska säker på att om jag bara kunde så skulle jag kunna sticka ner handen i halsen, ta ut den och granska den. Jag tror den är röd. Köttig. Varm. Stunstig. Som jag tänker mig ett hjärta fast inte lika blodig. Och den livnär sig inte på syre. Utan på rädsla. Vet du att jag är så förbannat trött på den. Men när jag tänker på den har den mjuka kanter. Den är rosaröd. Nästan vacker. Som levande. Den är inte ond när jag tar ut den. Den är nästan ynklig. Kanske skulle jag, om jag fick ut den, släppa ner den i halsen igen. För att jag skulle tycka synd om den. Och när jag sedan tänkte på den så skulle jag tänka på den med värme. Som jag föreställer mig att man tänker på ett foster... och då skulle den dö. För jag tror att den livnär sig på rädsla. Kanske skulle jag sörja den då. Ordna en begravning. Köpa blommor att slänga ner i halsen. Kanske skulle någon ha köpt vit oleander. Så att jag dog.