Vad är det som är..

så skönt med tanken att han kommer bedra mig. Jag söker mig till den tanken titt som tätt och sen slår jag på den på det där rationella sättet som jag lärt mig, att det inte är troligt, att han inte är en sådan person och att allt han gör visar att han vill ha mig. Och det är bra men det gör mig också ledsen. Det oundvikliga sveket. Sådana starka känslor kan man inte fly ifrån och därför kan man inte heller stanna i dom man har. Där i den känslan är kaos, upptagenhet, totalitet, svart och vitt. Så nu går jag här hemma, han träffar sitt ex och en del av mig vill att han ska bedra mig. Kanske helst med henne, nykter en söndagskväll. Inga ursäkter, bara ett stort oundvikligt inbäddande vilsamt totalitärt fruktansvärt och ofrånkomligt svek. Äntligen något att ta på, äntligen en ursäkt att förklara all min sorg med.