Ensamheten

är annorlunda nu. När jag var med dig kunde jag alltid lägga över den på dig, skylla på dig och du satt där som en vägg och fick mig att känna mig ännu mer ensam. Ensammaste känslan i världen av att inte nå fram.
Jag försökte desperat nå dig, det är det som skrämmer mig att jag försökte så jävla mycket och att jag förväntade mig så jävla mycket. Förväntade jag mig för mycket? Kvävde jag förhållandet som en riktig kvinnoklyscha? Mycket troligt, men du och jag, vi hjälpte och stöttade inte så som jag tänker att det måste vara tänkt att man ska göra.
Det skrämmer mig också hur ensam jag känner mig nu. Skillnaden är att den känslan är min nu och bara min, ingen att skylla på, ingen att sitta ensam bredvid, ingen räddare att hoppas på.
Här är jag och MIN ensamhet.
Min min min ensamhet.