Varför kan jag inte sakna honom, jag vet att jag gör det, men känslorna får liksom aldrig komma upp till ytan. Jag hindrar dom hela tiden genom att tänka att jag vet att det inte gick, att vi inte kunde vara ihop. Men folk saknar ju dom som dör.
Varför kan jag inte sakna? Jag behöver det.
Gråten sitter i axlarna som sitter uppe vid öronen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det kommer. Ha inga sorg-krav på dig själv, att du ska sörja på ett visst sätt eller så. Du gör det du mäktar med (det finns säkert en anledning till att du inte gråter just nu), mer än så kan man inte kräva tänker jag. Tids nog åker axlarna ner.
Näe, men ska väl låta naturen ha sin gång...eller vad det nu är man säger, kan bara känna att jag gärna skulle vilja hetsa den lite.. men jag vet att du har en stor poäng.
Skicka en kommentar