Jag vet inte...

men hela den här grejen med att må bra.
Jag vet inte om jag gillar det, eller jag gillar inte att jag gillar det (som exet sa när han smiskade mig hårt på stjärten). Det känns som att jag håller saker ifrån mig, ser dom från något slags utifrånperspektiv. Allt förlorar sina djupaste nyanser.

Ingenting är längre så jobbigt att jag inte kan andas. Jag skrattar mycket.

Man pratar om sensationseakers. Sådana som klättrar på berg där chansen är 50/50 att dom dör/lever.
Jag tror att jag är en känslomässig sensationseaker. Jag letar efter saker som känns på ett ohanterligt sätt. Får blodet att rusa, kinder att blossa, magen att knyta sig.
Desto bättre jag mår desto färre saker får mig att tappa fattningen.
Jag längtar efter att tappa fotfästet.

Jag längtar efter att bli kär.
For the rush.