Det är inte bara dom.

Det är jag också, kanske egentligen mest jag. Jag orkar inte bli sårad mer nu så jag lämnar inget ut. Säger till H att jag tycker mer och mer om honom och blir sen tvär för det var mer sagt än vad jag egentligen kan ge. Jag orkar inte bli lämnad, orkar inte bli sviken, orkar bara inte just nu. Orkar inte bry mig när han inte säger samma tillbaka, räknar inte med folk, försöker njuta av när jag i stunden har dom. För det är allt man vet tänker jag, att just nu har jag dom här människorna här och så länge dom stannar så ska jag va tacksam men när dom väljer att gå tänker jag inte ropa dom tillbaka, inte nu.